Att gruva sig för det förflutna

Daniel Svanberg
Gruvdamen

2016

Jakob bor sedan många år i New York, där han är vän med den framgångsrike författaren Bergdahl. När den senare tar livet av sig beger sig Jakob till Sverige, där de båda härstammar ifrån, för att nysta i historien om Bergdahl, om Jakobs pappa, och om en gast som sägs bo i de Bergslagska gruvgångarna som går under namnet Maja. Det visar sig att det finns många trådar att dra i, trådar som drar fram hemska historier från det förflutna. 

Personligen har jag aldrig varit särskilt förtjust i skräckgrenren, för till skillnad från filmer, där även de mest risiga skräckfilmer kan få mig att ligga sömnlös, är det få författare som antingen har förmågan att gestalta rädsla eller att bygga upp en tillräckligt läskig intrig. Och trots att Daniel Svanbergs bok inte får det att koka i blodet på mig av rädsla sså visar det sig att han har lyckats med en otroligt välskriven och spännande skräckroman. Även om jag personligen går igång mer på en smygande känsla än en, som i detta fallet, välskriven intrig. Om man vidgar sina vyer och vågar sig på en mer symbolisk läsning kan man också se en berättelse om förlust – om hur förlusten av närstående kan få oss att fylla i luckorna i deras frånvaro med något annat.

Trots att boken får anses vara traditionellt skriven – ibland nästan på gränsen till överdrivet hantverksmässig – lyckas den hålla sig på rätt sida klyschorna, hålla sig till det enkla utan att bli banal eller förutsägbar. Berättelsen om Maja som spökar nere i Bergslagens gruvor är inget som har hållit mig vaken i skräck om nätterna, det är däremot en riktigt effektiv, välskriven och spännande roman.

En bok man tinderar att swajpa

Isabelle Ståhl
Just nu är jag här 

2017

När jag läser Isabelle Ståhl omtalade roman Just nu är jag här tänker jag på begreppet hyperrealitet som myntades av den franske sociologen Jean Baudrillard. Han menade att vi lever i ett samhälle där med modeller av en verklighet utan någon reell grund; en hyperrealitet produceras, och det är i den hyperrealiteten vi lever. Det vill säga, den fantasi vi skapar är mer verklig än den faktiska världen vi lever i. Elise, som är 20-nånting, pluggar på universitet och raggar upp killar på Tinder, lever i någon slags hyperrealitet; hon känner likgiltighet inför nuet och lever istället genom bilder, på Tinder och Facebook. När hon blir kär i kursaren Victor är det via dessa bilder hon första åtrår honom, medan den verkliga versionen av honom förblir en besvikelse. Elise förundras över att Victor verkligen lever, att han finns, medan hon själv befinner sig vid sidan av livet, viktlös och ihålig. Ståhls roman är som mest intressant i detta förhållande, inte förhållandet mellan Elise och Viktor, utan den distans som råder mellan deras sätt att uppleva verkligheten. 

Just nu är jag här har kallats den första Tinder-romanen, och Ståhl gör förvisso en hel del för att skriva in boken i sin samtid: redan efter ett par sidor har hon klämt i så många krystade referenser om människan anno 2017 att det blir parodiskt. Eftersom hon i övrigt verkar ha så gott handlag med skrivandet undrar jag nästan inte om det är medvetet parodiskt, en smart blinkning till hyperrealiteten. Men Just nu är jag här säger inte så mycket om Tinder, eller den typ av varufiering av människor som just denna app fått symbolisera. Samtiden blir endast en kuliss framför vilken en deprimerad ung person försöker navigera genom livet. Trots det uppskattar jag boken någonstans träffar rätt i skildringen av en parrelation mellan två människor som inte förstår varandra, eller tiden de lever i. Det nästan pragmatiska språket skapar en ödesmättad känsla som höjer läsningen och för mig längre in i den sköna hyperrealitetens värld. 

Med näsa för det svulstiga

Patrick Süskind
Parfymen
1985

Patrick Süskinds Parfymen är någon av en modern klassiker; mångfaldigt prisbelönt, filmatiserad och enligt Wikipedia besjungen av såväl Nirvana som Rammstein. För mig har det vilat en lätt gymnasieaura över boken, och när jag till sist bestämde mig för att läsa den var det med en sund skepsis. Samtidigt har jag nog haft på känn att detta var en bok jag skulle gilla, och lite ryggat tillbaka av det faktumet. Man vill ju vara cool. Men jag hade delvis rätt: Parfymen är en sympatisk roman, en annorlunda, ambitiös och en till synes sublim berättelse om en föräldralös udda pojke som föds med en extraordinär förmåga

Pojken, Jean-Baptiste Grenouille, föds i 1700-talets Frankrike och väcker avsky hos som omgivning redan från födseln. Denna avsky förklaras med hans avsaknad av personlig doft, något som kommer att spela en avgörande roll för hans slutgiltiga öde. Grenouille själv har däremot ett övernaturligt luktsinne, och med detta superkraft upptäcker och erövrar han världen. Han lär sig att manipulera sin omgivning genom dofter, och när hans egna djuriska avsikter står klart för honom finns det ingenting som kan hindra honom.

Vad Grenouille saknar är däremot mänskliga egenskaper. Exakt vad som är fel med honom nämns aldrig men om man utgår från texten är han en autistisk psykopat. Och som sådan är han naturligtvis ingen huvudperson man som läsare önskar framgång, tvärtom. Detta skapar vissa svårigheter för texten - Grenouille skidras inte som en person utan som en idé eller hypotes. Å andra sidan är det väl detta som är romanens tjusning (och det som ger den dess gymnasieaura).

Ett annat problem med romanen är dess överbelastade språk - Süskinds bok äger en svulstighet värdig en Björn Ranelid. Och precis som med huvudpersonens roll som mer av en idé än en karaktär är det språket något som både är en styrka och en svaghet. Såhär 30 år efter bokens tillkomst kan man hävda att Parfymen, men dess höga pretentioner och sitt gravallvarliga allvar, sin svulstighet och sitt nästan naturalistiska utformande av idéer känns omodern. Samtidigt kan jag som en nutida läsare nästan känna mig lättad av bristen på avståndstagande från den egna texten, och när jag i perioder lyckas släppa mina reservationer inför det jag kallar gymnasiearua är romanen riktigt intressant och underhållande. I vilket fall som helst är Parfymen en originell bok som inte räds konsten att berätta en saga, en saga som hos många läsare suttit kvar länge i medvetandet.

Ingen höjdare

Jean-Noël Pancrazi

Berget
2012

En händelse i författarjagets barndom, då ett antal franska pojkar mördas i de Algeriska bergen under kriget mot Frankrike, sätter djupa spår. I en fragmentarisk och rörig minnesodyssée blandas den unge pojkens förvirrade känslor över ha klarat sig med den vuxna mannens bearbetande av händelsen.
Själva händelsen glöms i det allmänna medvetandet bort och blir överspelad, vilket gör den ännu viktigare för berättarjaget. Texten är en rytmiskt men ordtät och omständlig röra av minnen, berättelser och associationer som efter bokens knappa 90 sidor mynnar ut i ett stort ingenting.
Jag får några gånger känslan av att romanen skulle kunna rymma något större, en vacker vittnesbörd över det algeriska inbördeskriget, men stilen är tyngd av metaforer, semikolon och substantiv. Den lämnar ingen öppning för läsaren att ta sig in och förstå författarens associationer, vars historia man förstår är självupplevd.
Kvar blir jag med den sortens text som verkar fullständigt begriplig för den som skrivit den, men som för mig som inte besitter författarens kopplingar mellan bokens minnen och platser ter sig osammanhängande och ostrukturerad.

Klasskrig på upptrampad stig

Pierce Brown
Rött uppror
2013



För en sci-fi-fantast och socialist som mig var intrigen till Röd gryning oemotståndlig: Darrow, en ung gruvarbetare på Mars, upptäcker att han och hans folk lever i en lögn: de, som såvitt de vet arbetar för att göra planeten beboelig, är egentligen förslavade och lever i ett strikt hierarkiskt samhälle där de själva befinner sig på den absoluta botten. En motståndsrörelse bildas och Darrow blir tack vare sina egenskaper värvad för att infiltrera samhällets absoluta topp, kallade "De gyllene".
Mina förväntningar på boken kom emellertid på skam – Rött uppror är snarare en urban fantasy-berättelse än någon sorts visionär sci-fi-roman. Det är dock inget fel i det, där Browns berättelse saknar någon sorts djupare samhällsanalys än att visa det absurda med ett extremt klassamhälle kompenserar den med att vara otroligt spännande.
Darrow lyckas infiltrera eliten och hamnar till slut i en sorts spel på liv och död som påminner lite för mycket mycket om Hungerspelen. Där tvingas han ta ställning till hur många ägg "kampen" egentligen är värd att knäcka.
Andra halvan av boken, som utspelar sig på den här jättelika arenan, är en händelsespäckad, effektivt berättad och ruggigt våldsam action-berättelse om en ung kille som förvandlas till actionhjälte.
Browns berättarstil är inte vacker, snarare nästintill torftig, men otroligt driven och effektiv. En av de största styrkorna är de vassa dialogerna, som vanligtvis i såna här böcker brukar kännas extremt krystade. Att Darrow mot slutet blir någon sorts frälsarfigur (de har väl vänstern haft nog av?) samt det överdrivna våldet får mig att förhålla mig något tveksamt boken igenom. Trots det måste jag erkänna att den till stora delar är, vad man brukar säga, sjukt spännande. Rött uppror är ingen originell, visionär eller samhällskritisk skapelse – däremot några timmars högklassig förströelse medan vi tålmodigt väntar på den riktiga revolutionen.

Följa John

John Williams
Butcher's crossing
1960

Efter att ha läst den på samma gång episka och lågmälda Stoner bestämde jag mig för att ge mig i kast med en annan av den återupptäckta John Williams romaner, Butcher's crossing, utgiven fem år tidigare än Stoner. Medan Stoner var berättelsen om ett helt livsöde går Butcher's crossing på djupet i en särskild händelse, historien om när studenten Will Andrews som gett upp sin akademiska karriär ger sig iväg på buffeljakt i den amerikanska vildmarken tillsammans med ett gäng karismatiska karaktärer. Och ja, precis som det låter är det hela i grunden en klassisk historia från den amerikanska vilda västern. En klassiskt westernhistoria är givetvis inte det Williams är ute efter utan något större. Under romanens gång visar det sig att de fyra buffeljagarna förutom kampen mot naturen för en kamp mot sig själv och sina egna drömmar.

Williams berättarstil känner jag igen från Stoner, han framstår som en författare helt utan manér, han är chosefri och skriver bara precis det som behövs. Det kan låta tråkigt, men det är en långsam bearbetning av karaktärer och skeenden som för sida för sida vecklar ut en stor värld för läsaren. Om man ska dra en dålig liknelse är Williams stil som en boxare som istället för att knocka motståndaren i första ronden lugnt och metodiskt tröttar ut sin kombattant för att sedan någon gång i nionde vara sin motståndare övermäktig. Men om Stoner knockade mig lyckas Williams denna gång endast vinna över mig på poäng. Någonstans bland alla bufflar, vindpinade slätter och beskrivningar av hur man flår en buffel tappar han mig. Jag, som ungefär då hoppats på att romanen ska sätta in sin knock, inser att det är det här som är romanen, att boken faktiskt i mångt och mycket är en äventyrsberättelse. Tyvärr, eftersom jag inte finner handlingen särskilt engagerande i en bok som mångt och mycket är handlingsdriven; många sidor läser jag mest i väntan på det förutsägbara oundvikliga slutet.

Men precis som med boken huvudkaraktär, Will, gör tillvaron i det öde landskapet något med mig. I alla detaljer om överlevnad, jakt och tristess sipprar det in något större om tillvaron i stort. Av den varan hade jag dock önskat mig ännu mer.

Kom till skott, läs Kerstin

Kerstin Thorvall
När man skjuter arbetare

1993

Thorvalls moderna klassiker är i många delar som man brukar säga "baserad på en sann historia: titeln syftar på skotten i Ådalen 1931 och berättelsen som boken bygger på är den om Kerstin Thorvalls föräldrar. Modern, som kom från en kristen och konservativ arbetarbakgrund, träffar den karismatiske prästsonen Sigfrid med sympatier för den framväxande arbetarklassen.
De gifter sig, men sent omsider inser modern, Hilma, att hennes nya make har "problem" (han börjar med att i ett psykotiskt tillstånd förgripa sig på henne under bröllopsnatten). Hans familj har i stort sett har dumpat honom på henne – något som har underlättats av klasskillnaden dem emellan. I henne ser familjen ett sätt att säkra den framtida omvårdnaden om sonen.
Skilsmässa är självklart otänkbart, utan framför sig har Hilma nu ett liv under vilket hon försöker tygla makens utbrott och skydda deras gemensamma dotter mot honom.

En dotter föds (Kerstin själv), och Hilmas egenskaper som plikttrogen, idog och lojal, egenskaper om många av den tidens fattiga besatt, får henne att bita ihop och att försöka hålla ihop familjen trots alla svek och bedrövelser. Hon jobbar hårt, som hon är uppfostrad till, utan att gnälla eller klaga.
En taktik som för de dåtida fattiga fungerade som sätt att uthärda vardagens hårda slit, samtidigt som det innebar att det var otänkbart för många dem att ifrågasätta den rådande ordningen – att som Sigfrid prata om någon sorts arbetarrörelse eller socialism ser Hilma och hennes familj som något skamligt. Samtidigt syftar titeln När man skjuter arbetare inte bara på den episod där prästsones Sigfrid går i taket över skottet i Ådalen medan Hilma tar hand om hem och barn,  den syftar på det brott som Hilma utsätts för av sin nya familj, som hon ser som bödlar som har skjutit henne.

Även om jag upplever Thorvalls språk som delvis inkonsekvent är skildringen av Hilmas maktlöshet å ena sida och hennes pliktkänsla å andra sidan ett högklassig studie i det mänskliga psyket. Hilma är en sannolik, men djupt frustrerande, karaktär och bär vittnesmålet om kvinnans och arbetarnas otacksamma roll i ett inte så avlägset Sverige. En skildring väl värd att skjuta annat åt sidan för en stund.