Parfymen
1985
Patrick Süskinds Parfymen är någon av en modern klassiker; mångfaldigt prisbelönt, filmatiserad och enligt Wikipedia besjungen av såväl Nirvana som Rammstein. För mig har det vilat en lätt gymnasieaura över boken, och när jag till sist bestämde mig för att läsa den var det med en sund skepsis. Samtidigt har jag nog haft på känn att detta var en bok jag skulle gilla, och lite ryggat tillbaka av det faktumet. Man vill ju vara cool. Men jag hade delvis rätt: Parfymen är en sympatisk roman, en annorlunda, ambitiös och en till synes sublim berättelse om en föräldralös udda pojke som föds med en extraordinär förmåga
Pojken, Jean-Baptiste Grenouille, föds i 1700-talets Frankrike och väcker avsky hos som omgivning redan från födseln. Denna avsky förklaras med hans avsaknad av personlig doft, något som kommer att spela en avgörande roll för hans slutgiltiga öde. Grenouille själv har däremot ett övernaturligt luktsinne, och med detta superkraft upptäcker och erövrar han världen. Han lär sig att manipulera sin omgivning genom dofter, och när hans egna djuriska avsikter står klart för honom finns det ingenting som kan hindra honom.
Vad Grenouille saknar är däremot mänskliga egenskaper. Exakt vad som är fel med honom nämns aldrig men om man utgår från texten är han en autistisk psykopat. Och som sådan är han naturligtvis ingen huvudperson man som läsare önskar framgång, tvärtom. Detta skapar vissa svårigheter för texten - Grenouille skidras inte som en person utan som en idé eller hypotes. Å andra sidan är det väl detta som är romanens tjusning (och det som ger den dess gymnasieaura).
Ett annat problem med romanen är dess överbelastade språk - Süskinds bok äger en svulstighet värdig en Björn Ranelid. Och precis som med huvudpersonens roll som mer av en idé än en karaktär är det språket något som både är en styrka och en svaghet. Såhär 30 år efter bokens tillkomst kan man hävda att Parfymen, men dess höga pretentioner och sitt gravallvarliga allvar, sin svulstighet och sitt nästan naturalistiska utformande av idéer känns omodern. Samtidigt kan jag som en nutida läsare nästan känna mig lättad av bristen på avståndstagande från den egna texten, och när jag i perioder lyckas släppa mina reservationer inför det jag kallar gymnasiearua är romanen riktigt intressant och underhållande. I vilket fall som helst är Parfymen en originell bok som inte räds konsten att berätta en saga, en saga som hos många läsare suttit kvar länge i medvetandet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar