Men vad håller du på med människa?

Yuval Noah Harari
Sapiens - En kort historik över mänskligheten
2012

Ibland händer det att jag drar ut faktaböcker på måfå ur hyllan på biblioteket jag arbetar på. Något fångar mig, får mig att läsa några stycken men oftast rinner intresset ut bland bläcket på sidorna. Det bästa med Yuval Noah Hararis Sapiens är att den får mig att känna mig upprymd och vetgirig nästan genomgående.

Sapiens är närmast att liknas vid ett uppslagsverk över människan, allt vi vet, och framför allt kanske allt vi inte vet om vår uppkomst; vår biologiska utveckling och våra samhällsbyggen förklaras om problematiseras.

Sapiens är sådan bok du kommer att vilja prata om på fikarasten, som du kommer att komma att tänka på när någon frågar dig hur man kommer till Järnia på Skånegatan: man blir helt enkelt allmänbildad och intressant. Själv känner jag mig nästan arg på mig själv för hur lite jag vet om vår art, vår korta tid här på jorden, om vår roll som förändrats från obetydlig bifigur till någon som kan förstöra hela planeten.

Det är framför allt första boken, som rör människans ursprung, som får mig att verkligen tänka och känna. Den andra delen finner jag inte lika fascinerande, dels för att jag vet mycket mer om den, som jordbrukssamhället och industrialiseringen, men  också får att Sapiens där riskerar att en bok om politik, länder, religion och tro. Det finns för många vinklar för att hitta ett vettigt angreppssätt till en bok som Sapiens.

Sapiens ser jag framför allt som en lärobok och en forskningsöversikt, i vilken Harari försöker ställa vända uppochner på våra fördomar och sanningar om människor och människan - ofta genom ifrågasättande och genom visa hur splittrad forskningen ofta är. Ett  annat sympatiskt drag hos Harari som författare är att han inte verkar ha några heliga kor, utan går lika hård åt kapitalism som kristendomen eller kommunism.

Om man är intresserad av att problematisera sin bild av människan och vår plats här på jorden, så är Sapiens fantastisk läsning. Den enda sorts fundamentalism Harari idkar är vetenskapen, och det kanske är precis vad vi behöver i vår tid.

William Stoner de andra faller

John Williams
Stoner
Utkom 1965

En ung man blir i slutet av 1800-talet i den amerikanska mellanvästern skickad till universitetet för att studera, trots att hans liv verkar vara utstakat för att likt föräldrarna bruka jorden. Men på universitetet blir han kvar, i resten av sitt liv, och märker hur både han och världen runt honom förändras. John Williams återupptäckta 60-talsroman Stoner låter inte som något rafflande berättelse, och är heller inte det. Just som berättelse alltså. Men Stoner är en dramaturgisk fullträff. Romanens inledande fjärdedel är egentligen inte alls så märkvärdig, språket är klart, tydligt och enkelt, och presenterar de viktigaste händelserna i William Stoners liv utan att säga särskilt mycket. Början av romanen är faktiskt inte särskilt intressant alls - första delen av Stoners liv passerar liksom i förbifarten. Men långsamt vaggas jag in i William Stoners universum som efter hand har mig i ett grepp som hårdnar medan romanen fortlöper. Suggestivt levandegörs Stoner mer för varje sida.

Redan i de första meningarna begriper man att Stoner inte är någon storslagen ramberättelse om en fattig bondpojken som övervinner alla odds lever ett liv i ära och berömmelse; vi vet redan från början att han dör i stort sett bortglömd. Detta bidrar till en känsla av ödesmättad resignation. Boken har kallats en klassresa, och visst, i ordets rätta bemärkelse kanske det är det Stoner är. Men det är lika mycket en bok om någon som inte kan skaka av sig sin klassbakgrund. Någon som styvnackat envist tragglar sig genom sitt liv och accepterar det istället för att drömma sig bort eller tro att han är värd mer.

Stoner lämnar sitt öde som bonde och hamnar i en för oss läsare tröstlös situation som lärare, make och far, en situation som Stoner istället accepterar och stoiskt tar sig igenom. Han gör detta eftersom han redan lämnat sin gamla värld och trätt i denna nya sköna värld, ett parallellt universum som han förstår att han hör hemma i när han för första gången kommer i kontakt med engelsk litteratur. Det är tidigt 1900-tal när berättelsen börjar rullas upp, och då och då sipprar den verkliga världen, den som Stoner aldrig mer kommer att beträda på riktigt, in: två världskrig, två förälskelser och en universitetsskandal drabbar Stoner och universitetet. Framtidstro, ungdom och idealism byts mot resignation och känslan av att allt är förlorat. Det är i den här resignationen och Stoners känslomässiga uppvaknade som romanen verkligen lyfter, man hamnar tätt inpå William Stoner, och romanen blir till en riktigt stark läsupplevelse. Stoner är en mångbottnad roman som vägrar välja mellan svart och vitt, med en stigande intensitet som levandegör en romanperson som jag kommer att bära med mig länge. De sista sidorna läser jag rasande, indignerat, smartast medveten om att slutet varit bestämt redan från början.

Poolnära läge

Bea Uusma
Expeditionen: min kärlekshistoria
Utkom 2013

Tre personer - S. A. Andrée, Knut Frænkel och Nils Strindberg - ger sig ut för att flyga en ballong över Nordpolen. En färd som de beräknar ska ta c:a en vecka, sex dagar längre än vad någon tidigare har lyckats flyga en ballong. Ballongen störtar efter bara ett par dygn, och de tre männen, som inte är äventyrare utan vetenskapsmän, börjar en lång kamp för sina liv. Efter tre månaders vandring på isen når de fast land: en ö kallad Vitön. Efter några dagar på ön upphör alla dagboksanteckningar. 30 år senare hittas männens kroppar, tillsammans med all sin utrustning, på ön. Vad är det som har hänt?

Illustatören och läkaren Bea Uusma blir besatt av Andrée-expeditionen efter att ha hittat en bok på en fest. Fast beslutet att komma expeditionens medlemmar närmare och hitta svaret på gåtan vänder hon på varje tänkbar sten i hopp om att hitta en detalj någon missat. Besattheten mynnar ut i boken Expeditionen: min kärlekshistoria.

Boken hålls ihop genom tre parallella trådar: gåtan om vad som händer med expeditionen, Uusmas egen besatthet och vad egentligt hon söker i sitt letande samt kärlekshistorien mellan den unga Nils Strindberg och hans fästmö. Bland sidorna varvas fakta med fiktion, brev med kartor, Uusmas och expeditionens berättelser. Hennes personliga jakt på gåtan är ständigt fascinerande, men endast i ljuset av Andrée-expeditionen i sig. Att det trots minutiösa förberedelser går så totalt åt helvete.

När Uusma på knivskarp prosa skildrar de tre männens sista tid i livet på Vitön, genom att utgå från det mest troliga alternativet, sitter jag med gåshud, djupt rörd, och känner nästan samma känslor som om jag skulle ha stått i det isande landskapet och sett på. Boken poetiska och melankoliska ton passar perfekt med det ödesmättade slut som drabbade expeditionen. Uusma kastar en snabbt mellan känslouttrycken, mellan prosa och protokoll, men mest gripande av allt är kanske Nils Strindbergs brev till fästmön som inscannade dyker upp då och då. 10 år efter Nils död gifter fästmön sig med en amerikan. I sitt testamente skriver hon emellertid att hennes hjärta ska begravas med Nils - och hans bröder fraktar således hem det i en liten silverlåda efter hennes död.

När jag har läst ut boken är jag tagen, vet inte om det är Andrées fascinerande och tragiska öde eller Uusmas passionerade pusselläggande som drabbat mig. Jag tror att det är båda, och planerar redan till helgen en resa ner till Andréemuseet i Gränna.

En stormbra bok på flera plan

Johannes Anyuru
En storm kom från paradiset
Utkom 2012

Johannes Anyurus hyllade roman börjar med att P, en ugandisk pilot, sitter i ett förhörsrum i Tanzania och försöker förklara varför han som utbildad stridspilot varit på väg till Zambia för att flyga besprutningplan. Som läsare vet jag inte om jag kan lita på P: han ger tvetydiga svar, han ljuger, slingrar sig och håller mun - och den allvetande berättaren ger inga ledtrådar. Sanningen är att P misstänker att hans människovärde ligger i det har har att berätta, och så länge männen i förhörsrummet inte fått höra hela sanningen kommer han att hållas vid liv.
Men jag kan vara lugn, P:s berättelse kommer sakta att nystas upp .

Anledningen till att P har fänglats är en militärkupp i hemlandet Uganda, där Idi Amin 1971 utropade sig själv till enväldig härskare. Det är stormen som har kommit; Idi Amin är en storm som svepar bort den afrikanska socialismens drömmer att göra Afrika till det paradis det var innan européerna kom till kontinenten. Men Idi Amin och händelserna i förhörsrummet är också en storm som kommer att svepa iväg P:s liv. Efter flera års militärtjänstgöring i Grekland (som vid denna tidpunkt styrdes av en militärjunta) gör han misstaget att åka tillbaka till Afrika, ett misstag som leder till att han hamnar i förhörsrummet, och i förlängningen också i flyktingläger och slutligen i Sverige.

Ibland använder man ordet "osentimental" i positiva termer, men jag skulle vilja ta bort o:et och använda ordet sentimental i positiv bemärkelse när det gäller denna roman. För en bra bit in i boken dyker Johannes själv upp i form av en jagberättare och ger berättelsen en behövligt sentimental ton. Jag:et berättar utifrån ett nutidsperspektiv och är P:s son, P själv är nu döende och det är sonen som nystar i P:s storm, i hans förhoppningar och drömmar.

P har en tuff barndom, han lever bland annat tillsammans med en av sina äldre bröder som slår och misshandlar honom. Han börjar drömma om frihet, att komma bort från hembyn, bort från den slående brodern. Att flyga blir en symbol för denna frihet; som ung spänner han fast sig mellan grenar och hänger fritt i luften, som lite äldre tar han värvning i flygvapnet och hamnar senare i Grekland. Rotlöshet är också ett viktigt tema i boken, och P står ständigt med ryggen mot framtiden och försöker binda ihop det kaos som är historiens vrakspillror. Han funderar på att sig sitt liv genom att sjunka ner i jorden och förenas med sina bröder och systrar. Jorden är en viktig symbol för både rotlöshet och död. Det går till slut upp för mig att P:s (dröm om sitt) hemland är en lögn. När han dör och begravs begravs är han blott en kropp som burit en historia, en kropp som hittat hem, hem till den svarta jorden.

Känslan är att Anyuru kan gestalta stora ämnen med små medel, att han kan använda bilder som jorden och flygandet utan att det blir klischéartat, känslan är att han inte använder en bokstav för mycket. Några avsnitt i romanen har han också lyckats göra löjligt spännande - när P planerar sin flykt från ett fångläger och mitt hjärta slår som aldrig förr kommer plötsligt ett kapitel skrivet av bokens jagberättare. Då är jag nästan på väg att skrika i frustation på tunnelbanan.

Det finns egentligen inget hoppingivande i historien om P, P är en kropp som bär på en historia, och Johannes Anyuru är den som måste berätta den. Han har lyckats att skriva en självklar, enkel och vacker prosa om en ful och komplicerad storm, om stormen som visar sig vara både Ugandas politiska situation och pappans liv.