William Stoner de andra faller

John Williams
Stoner
Utkom 1965

En ung man blir i slutet av 1800-talet i den amerikanska mellanvästern skickad till universitetet för att studera, trots att hans liv verkar vara utstakat för att likt föräldrarna bruka jorden. Men på universitetet blir han kvar, i resten av sitt liv, och märker hur både han och världen runt honom förändras. John Williams återupptäckta 60-talsroman Stoner låter inte som något rafflande berättelse, och är heller inte det. Just som berättelse alltså. Men Stoner är en dramaturgisk fullträff. Romanens inledande fjärdedel är egentligen inte alls så märkvärdig, språket är klart, tydligt och enkelt, och presenterar de viktigaste händelserna i William Stoners liv utan att säga särskilt mycket. Början av romanen är faktiskt inte särskilt intressant alls - första delen av Stoners liv passerar liksom i förbifarten. Men långsamt vaggas jag in i William Stoners universum som efter hand har mig i ett grepp som hårdnar medan romanen fortlöper. Suggestivt levandegörs Stoner mer för varje sida.

Redan i de första meningarna begriper man att Stoner inte är någon storslagen ramberättelse om en fattig bondpojken som övervinner alla odds lever ett liv i ära och berömmelse; vi vet redan från början att han dör i stort sett bortglömd. Detta bidrar till en känsla av ödesmättad resignation. Boken har kallats en klassresa, och visst, i ordets rätta bemärkelse kanske det är det Stoner är. Men det är lika mycket en bok om någon som inte kan skaka av sig sin klassbakgrund. Någon som styvnackat envist tragglar sig genom sitt liv och accepterar det istället för att drömma sig bort eller tro att han är värd mer.

Stoner lämnar sitt öde som bonde och hamnar i en för oss läsare tröstlös situation som lärare, make och far, en situation som Stoner istället accepterar och stoiskt tar sig igenom. Han gör detta eftersom han redan lämnat sin gamla värld och trätt i denna nya sköna värld, ett parallellt universum som han förstår att han hör hemma i när han för första gången kommer i kontakt med engelsk litteratur. Det är tidigt 1900-tal när berättelsen börjar rullas upp, och då och då sipprar den verkliga världen, den som Stoner aldrig mer kommer att beträda på riktigt, in: två världskrig, två förälskelser och en universitetsskandal drabbar Stoner och universitetet. Framtidstro, ungdom och idealism byts mot resignation och känslan av att allt är förlorat. Det är i den här resignationen och Stoners känslomässiga uppvaknade som romanen verkligen lyfter, man hamnar tätt inpå William Stoner, och romanen blir till en riktigt stark läsupplevelse. Stoner är en mångbottnad roman som vägrar välja mellan svart och vitt, med en stigande intensitet som levandegör en romanperson som jag kommer att bära med mig länge. De sista sidorna läser jag rasande, indignerat, smartast medveten om att slutet varit bestämt redan från början.

50 nyanser av gädda

Kristina Sandberg
Att föda ett barn
Utkom 2011

Att föda ett barn är ett av de senaste åren mest uppskattade och lästa litterära projekt. På biblioteket där jag jobbar har vi, trots många exemplar, haft kö på bokserien i flera år, och den har fått både priser och läses av den breda massan. Anledningarna till dess populäritet är nog flera, men det är sällan som en roman är formmässigt utmanande och samtidigt tilltalar en bred massa, och det är sällan som den delen av kvinnohistorien som Sandberg skriver om - hemmafruarna - skildras så osentimental och höglitterärt.

Boken är den första delen i en trilogi som handlar om den unga flickan Maj, som i denna del lämnar föräldrahemmet i 1930-talets Norrland, som blir gravid och gifter sig utan några om helst drömmar om framtiden. Det som händer är beklagligt, och framöver består Majs liv av att planera middagar, damma fönsterbleck, se glad ut på bjudningar och framför allt av att hela tiden se till ingen någonsin kan anmärka på hennes tillgångar som husmor.

Maj är väl vad man skulle kalla en väl sammansatt romankaraktär - jag känner inga större sympatier för henne (dock för hennes öde) och jag tror också att detta är författarens intention. Maj är varken en hjälte eller en antihjälte, blott en av alla de kvinnor vars lott i livet blivit att passa upp män. Maj är inte nöjd med sin lott, men klagar inte: hon är uppfostrad till rollen som foglig kvinna och den tänker hon spela. Men inuti kokar hon, drömmer om saker som aldrig kunde ha varit på samma gång som hon vägrar göra det bästa av det liv hon har givits. Det är klaustrofobiskt - som läsare är man instängd en denna unga kropp som vill något mer, men inte kan, och som samtidigt är så inställd på att vara alla till lags. Det dammas, det städas, Maj ägnar tid åt att ha på sig korrekta kläder och hon lagar mat. Hennes besatthet av att sköta hushållssysslorna korrekt blir dels ett sätt att försöka väga upp den klassmässiga klyfta som är mellan henne och den äkta mannen Tomas, dels ett sätt att ta kontroll över situationen. I en suggestiv passage som för mig känns som flera hundra sidor planerar hon en födelsedagsmiddag till vilken hon ska servera gädda. Aldrig förr har väl en gädda fått uppta så mycket plats i litteraturen!

För mig har boken några tydliga svagheter. En av dessa är berättarperspektivet. Romanen berättas till stora delar av en allvetande tredjepersonberättare. Så långt inga konstigheter. I texten är det också insprängt små korta kursiva avsnitt som åtminstone jag inte begriper mig på. De kursiva avsnitten är uppenbarligen tänkta att skildra Majs spontana, ej genomarbetade tankar och fungerar som ett slags call and response till den övriga texten. Men varför? Poängen med en allvetande berättare är ju just att låta den personen få ansvaret för att gestalta romankaraktärernas tankar. Mot slutet av boken träder också själva författaren fram i texten, bryter fiktionen och lägger en sorts kletig dimma på den. Vad gör hon där, egentligen? Boken är i övrigt helt befriad från dylika metaperspektiv.

Ett annat problem för mig som läsare är att jag inte känner något jättestarkt engagemang för berättelsen: visst är den viktig, visst är den konsekvent och bra skriven, visst skildrar Sandberg Maj på ett rättvist sätt. Men tyvärr är Maj, hur man än vrider och vänder på det, en ganska osympatisk huvudperson och jag som läsare känner att jag inte bryr mig om vad hon gör eller hur det går för henne. Vem bryr sig om Maj Berglunds gädda? Med denna mening känner jag att jag kan sammanfatta både boken styrkor och dess svagheter.

Ett fortfarande förfärande förfarande

Lena Andersson
Egenmäktigt förfarande - en roman om kärlek
Utkom 2013

Berättelsen är välkänd: ung kvinna - Esther Nilsson - blir förälskad i en äldre konstnär - Hugo Rask. Mannen i fråga njuter av frukterna av denna förälskelse men vägrar ta konsekvenserna, medan kvinnans roll blir att långsamt inse att att kärleken inte är fri; makten tillhör den som älskar minst, och det är uppenbarligen inte hon.

Poeten Esther Nilsson blir ombedd att hålla ett föredrag om Hugo Rask, och dras snabbt i i hans värld, och de två börjar träffas. Detta är ramverket för romanen. Konsekvenserna av deras umgänge har Esther full koll på, hon analyserar alla Hugo Rasks handlingar på det enda rimliga sättet: de kommer förr eller senare bli ett par. Trots Esthers relativa rationalitet inför förhållandets konsekvenser påminner hon lite om en forskare som säger upp sitt krav på objektivitet och bara hänvisar till studier som stöder den egna tesen.

På ett för oss läsare oförtröttligt smärtsamt vis vägrar Esther ge upp hoppet, hon blir 12 år igen, och ger givetvis blanka fan i den så kallade väninnekörens många råd. För visst är det så att den som vet vad kärlek kan vara också vägrar att ge upp den, hur irrationell den än må vara. Och det är egentligen det som bokens drivkraft, hur långt kan den i vanliga fall så konsekventa Esther gå i sitt letande efter Hugo Rasks kärlek? För vi läsare vet redan väldigt tidigt att detta inte kommer att sluta i giftermål. Jag ser även deras förhållande som en fråga om makt, för hur kommer det sig att det finns så många historier likt den om Esther och Hugo, där en smart ung kvinna så brutalt golvas av det äldre manliga geniet som bekräftar hennes existens trots att den gott och väl har egna ben att stå på? Det är visserligen inte tema som inte direkt utforskas i romanen mer än att det är just en sådan relation som skildras.

Lena Anderssons använder inte ett svulstigt och smäktande språk för att beskriva kärleken, snarare tvärtom: avskalat och precist blottlägger hon en förälskad människas absoluta irrationalitet inför kärleken. Och det går inte annat än att resignera för denna fantastiska bok.

Så vad lär vi oss av denna kärleksroman? Att kärleken är obegriplig och hemsk? Att två människor aldrig kan förenas i samma utilitaristiska koncept? Eftersom det är jul borde jag slå igen boken med känslan av att den som är villig att ge bort så mycket av sig själv för kärleken ändå någonstans kommer att stå som segrare i slutet. På ett eller annat sätt. Men det är något annat som gnager: innehåller alla kärleksförhållanden en maktbalans som innebär att den som älskar minst ger bort sin intellektuella frihet? Och ska man verkligen sluta alla sina blogginlägg med retoriska frågor?

Gränslös kamp

Karl Ove Knausgård
Min kamp - Sjette bok
Utkom 2011

Var går gränsen för det sociala? I den sjätte och avslutande delen av Karl Ove Knausgårds romansvit Min kamp ställs frågan om vad man egentligen bör skriva på sin spets. Bokens syfte är att knyta ihop de fem tidigare delarna, att ge ett teoretiskt ramverk till den självbiografiska värld han där byggt upp.

Romanen tar vid när del 1 precis är på väg att publiceras. Alla som omskrivits i boken har fått godkänna sitt medverkande, men Knausgårds onkel Gunnar är fullkomligt rasande. Han anklagar brorsonen för att ha fabulerat ihop berättelsen och omständigheterna kring pappans död och hotar med att dra honom inför rätta. För Gunnar är gränsen för det sociala och för vad som är anständigt passerad.

Knausgård börjar plötsligt tveka om sin egen text, och hela projektet är i gungning; 5 delar står på gungfly. Kanske har Gunnar rätt? Kanske var det inte alls som Knausgård minns det? Som läsare skakas min värld om, när jag plötsligt inte vet om jag kan lita på sanningshalten i romanerna är ju plötsligt hela poängen borta.
Det som plågar Knausgård själv är dock inte böckernas trovärdighet, utan tanken på att människor plötsligt tycker illa om honom. Han som bara vill vara omtyckt, vara till lags, är konflikträdd och drar sig undan. Nu har han plötsligt dragit undan mattan på sig själv, sumpat sin enda chans att få vara i fred.

Min kamp 6 består egentligen av tre delar. Den första delen utspelar sig i kontexten av Gunnars upprördhet och hot, familjens liv i Malmö, hur del 1 blir till och konsekvenserna av publiceringen. Den första delen övergår sedan i bokens mindre skönlitterära mittendel, som börjar med att Knausgård (efter att ha börjat fundera över begreppet sanning) analyserar av dikt av Paul Celan på hundratalet sidor sidor, för att via vissa sidospår avhandla Hitlers Mein Kampf i ytterligare några hundratals sidor. Och ja, det är väl ungefär lika anspråksfullt som det låter. Även om mittendelen (en redaktörs mardröm kan man gissa, 500 sidor djuplodande essä mitt inne i ett litterärt självmord) stundtals är seg att läsa för den som förväntar sig en roman, är den nog så viktig för att förstå hela projektet. Det bärande temat är skillnaden mellan jag, vi och dem, och hur en sammanblandning av dessa slutar i katastrof. Genom att noggrant granska olika källor visar Knausgård också att Hiter (fram tills åtminstone 1930-talet) var en vanlig människa som blivit starkt stigmatiserad och förvanskad av historien. Hur kunde denna till synes vanliga människa, genom att förvanska jag och vi, få sig själv och andra att överskrida samhällets gränser till den grad att det resulterade i ett av världshistoriens största massmord?

Det här är förstås ett enorm stort anslag som egenligen smittar av sig på de tidigare böckerna. För väljer man att se de sex delarna som en helhet, som ett konstant övergrepp på regeln om att inte gå över den offentliga gränsen, äger också de rent självbiografiska delarna större sprängkraft, även om författaren själv tidvis slätar äver dem som oäkta (han har fått censurera så mycket namn och platser) och i princip rena hafsverk (del 5 ska ha skrivits på 10 veckor).

Den tredje delen av boken tar egentligen vid där den första slutar, men har ett helt annat syfte. Den är ett långsamt stegrande crescendo till den final där Knausgård, sorgligt men osentimentalt, skriver om frun Lindas sjukdom, om projektets yttersta konsekvenser: hans kamp har varit den att utstå livet han hamnat i och inte kan hantera, om att få skriva om det, om att bryta det socialas tabun - hennes kamp har varit på liv och död. De sista hundra sidorna är som en enda lång rasande ansträngning, ett sista bloss som hastigt flammar upp innan lågan för alltid ska släckas. Det är, kanske, sviten starkaste del och jag läser den med tårögd förundran.

Såhär långt in i romanen har Knausgård också hunnit bygga upp ett självförtroende: onkel Gunnar har fel, vi läsare kan slappna av, för det är inte pappan Kai Åge (som först här får ett namn) och alla andra han har beskrivit, utan sin egen bild av pappan. Sin egen bild av alla andra. Och den bilden är 100% sann. 

Sista boken är, likt sviten i stort, motsägelsefull. Jaget/författaren är på en samma gång ångerfull och förlåtande, försvarande och rättfärdigande. Det sista han vill göra är att göra folk obekväma, hänga ut dem, men det gör han, för att han måste, för att han har försökt överskrida de regler för det offentliga som finns. För konstens skull. För litteraturens skull.
För det handlar om att överskrida gränser, om tabun. Och i det enorma anslag som Knausgård lägger an, känns det inte alls svulstigt när han skriver att det lägervakterna i Treblinka bryter samma tabu som Knausgård själv bryter i och med skrivandet av Min kamp. Och för att bryta dessa tabun krävs hänsynslöshet. Den hänsynslöshet han visar sina anhöriga när han överskrider gränsen till det sociala gör ont, men är nödvändigt. Men inte heller här är han helt konsekvent, för han skriver att han inte har varit ärlig nog, och menar att experimentet är misslyckat då han inte ens har varit i närheten av att säga det han menar och känner. Men ändå inte helt värdelöst, för sprängkraften i det sociala överträdandet är enormt - själv har han ju åstadkommit all denna vrede, sorg bara genom att beskriva sin egen vardag.

Till sist är det sociala gränsöverskridandet över. För sina nära älskades skull dödar han sin författarkaraktär på sista sidan. De sista orden som klingar ut försluter gränsen för alltid; så skal vi kjøre hjem til huset vårt, og hele veien skal jeg nyte, virkelig nyte tanken på at jag ikke lenger er forfatter.