William Stoner de andra faller

John Williams
Stoner
Utkom 1965

En ung man blir i slutet av 1800-talet i den amerikanska mellanvästern skickad till universitetet för att studera, trots att hans liv verkar vara utstakat för att likt föräldrarna bruka jorden. Men på universitetet blir han kvar, i resten av sitt liv, och märker hur både han och världen runt honom förändras. John Williams återupptäckta 60-talsroman Stoner låter inte som något rafflande berättelse, och är heller inte det. Just som berättelse alltså. Men Stoner är en dramaturgisk fullträff. Romanens inledande fjärdedel är egentligen inte alls så märkvärdig, språket är klart, tydligt och enkelt, och presenterar de viktigaste händelserna i William Stoners liv utan att säga särskilt mycket. Början av romanen är faktiskt inte särskilt intressant alls - första delen av Stoners liv passerar liksom i förbifarten. Men långsamt vaggas jag in i William Stoners universum som efter hand har mig i ett grepp som hårdnar medan romanen fortlöper. Suggestivt levandegörs Stoner mer för varje sida.

Redan i de första meningarna begriper man att Stoner inte är någon storslagen ramberättelse om en fattig bondpojken som övervinner alla odds lever ett liv i ära och berömmelse; vi vet redan från början att han dör i stort sett bortglömd. Detta bidrar till en känsla av ödesmättad resignation. Boken har kallats en klassresa, och visst, i ordets rätta bemärkelse kanske det är det Stoner är. Men det är lika mycket en bok om någon som inte kan skaka av sig sin klassbakgrund. Någon som styvnackat envist tragglar sig genom sitt liv och accepterar det istället för att drömma sig bort eller tro att han är värd mer.

Stoner lämnar sitt öde som bonde och hamnar i en för oss läsare tröstlös situation som lärare, make och far, en situation som Stoner istället accepterar och stoiskt tar sig igenom. Han gör detta eftersom han redan lämnat sin gamla värld och trätt i denna nya sköna värld, ett parallellt universum som han förstår att han hör hemma i när han för första gången kommer i kontakt med engelsk litteratur. Det är tidigt 1900-tal när berättelsen börjar rullas upp, och då och då sipprar den verkliga världen, den som Stoner aldrig mer kommer att beträda på riktigt, in: två världskrig, två förälskelser och en universitetsskandal drabbar Stoner och universitetet. Framtidstro, ungdom och idealism byts mot resignation och känslan av att allt är förlorat. Det är i den här resignationen och Stoners känslomässiga uppvaknade som romanen verkligen lyfter, man hamnar tätt inpå William Stoner, och romanen blir till en riktigt stark läsupplevelse. Stoner är en mångbottnad roman som vägrar välja mellan svart och vitt, med en stigande intensitet som levandegör en romanperson som jag kommer att bära med mig länge. De sista sidorna läser jag rasande, indignerat, smartast medveten om att slutet varit bestämt redan från början.

En giftig bok av lägsta klass

Moa Martinson
Mor gifter sig
Utkom 1936

Det slår mig först när jag läst ut den, Moa Martinsons klassiska arbetarroman Mor gifter sig. Jag har ju suttit och väntat på att Martinsons alter ego Mia ska göra en klassresa! Som om jag inte förstått – arbetarlitteraturen skildrar inga klassresor, de gestaltar klasskildringar. Och i en klasskildring finns det ingen tröst, det finns inga utvägar, det finns inget att lära av att bli slagen av sin suput till styvfar eller att bli nödgad att sitta och frestas av ett ruttet äpple i månader. Och sockersirupen; vad är det med denna sockersirup och dess magiska krafter? Nä, att läsa en klasskildring är att förstå att det inte spelar någon roll vad du gör när du sitter på de utsugnas bänk, ditt öde är att ständigt bli utnyttjad i ett system som gör så därför att det är så det fungerar (nu kan man visserligen hävda att – spoiler alert! – bokens huvudperson Mia faktiskt gör en klassresa genom att bli känd författare i trilogins senare delar, men det är kanske en annan fråga).

Mor gifter sig tillhör den del av Martinsons författarskap som knyter an till den muntliga berättartraditionen från arbetare- och bondesamhället. Berättarstilen är talspråkig, och inte särskilt väl sammanhållen utan byter ofta tempus och stil. Så är arbetarlitteraturen inte heller en uppvisning i "pregnant stilistik"; Martinson skriver drivet och spännande, rakt och effektivt med patos och framför allt humor.  Som läsare har man inte många tråkiga sekunder.

Denna berättelse om flickan Mia och hennes mor, som sliter sig fram i ett stenhårt klassamhälle i sekelskiftets Norrköping är ett barns oförstående och osentimentala blick på ett samhälle som för läsaren ter sig som hopplöst orättvist. En effektiv diskrepans som ger boken dess känsla av oföränderlig misär internaliserat i ett barns medvetande. Samtidigt finns där en medveten författare, en Mia (eller Moa) som från ett tryggt avstånd då och då tar oss i handen, som befäster barnets erfarenheter till oss och som slår fast den kvinnliga erfarenhetens relevans. För Mor gifter sig är inte bara en klasskildring, utan en kvinnoskildring, en berättelse där männen äger den ekonomiska makten och där kvinnorna äger sitt förstånd, förnuft och sin inbördes solidaritet. Mias mamma Hedvig städar och jobbar medan styvpappan är tar en sup. Säkert var det redan 1936 när boken kom ut folk som fick för sig att nu hade väl ändå feminismen gått för långt, en (i stora delar) sann berättelse ogift mor, som dessutom inte skäms för det.

Det går framåt. Alltid något.