Fängslande journalistik

Johan Persson och Martin Schibbye
438 dagar - vår berättelse om storpolitik, vänskap och tiden som diktaturens fångar
Utkom 2013


Detta är historien så få har missat, den om de två journalisterna Johan Persson och Martin Schibbye som via den terrorstämplade ONLF-gerillan tog sig in utan visum i Ogaden-provinsen i Etiopien. Syftet med uppdraget, som slutar med att de blir terroristdömda och regimens fångar i 14 månader, är att undersöka ett svensk oljebolags eventuella övergrepp i regionen.
Reportaget, som till en början skulle publiceras i Filter, blev istället till denna oavbrutet fascinerande sträckläsarbok som för mig innebar långa nätter och trötta morgnar. Boken pendlar mellan djupt allvar och parodisk humor, mellan storpolitik och fängelsevardag; mellan hopp och förtvivlan.

Historien berättas i jag-form och förs växelvis fram mellan Johans och Martins perspektiv - ett smart grepp som ger boken uppenbara dramaturgiska fördelar, samtidigt som de två journalisternas olikheter blir tydliga: Martin som den vältaliga, dagboksskrivande och analytiska skribenten, Johan som den hetlevrade, humoristiska och handlingskraftiga fotografen. Till sitt hjälp i skrivandet har de haft över 1000 sidor av Martins utsmugglade dagboksanteckningar, av skickade brev, diverse dokument och råmaterial. Detta digra grundmaterial ger berättelsen en rejäl tyngd att stå på, och gör att vi man känner att dialoger och händelser i stort sett är autentiskt återgivna. Detta är viktigt, eftersom de bådas trovärdighet är fundamentet på vilket hela boken är byggd.

Allt eftersom man läser boken förstår man att den mer eller mindre måste skrivas; för att bli frisläppta tvingas de två journalisterna inte bara sitter fysiskt fänglade, även deras tankar sitter fångade i Etiopiens fängelser. Bakom Johan och Martins nådeansökningar och erkännanden ligger hela tiden en tanke om att få komma hem och berätta vad som hänt, kanske inte främst för sin egen skull utan för sina medfångar och framför allt för journalismens skull. För de är långt ifrån de enda journalisterna som sitter fångade på Khality-fängelset, där sitter det fångar som utan ambassad eller anhöriga har det långt mycket värre än de två svenskarna har.

Det är också intressant att följa det utrikespolitiska spelet, hur västländerna kryper för Etiopiens ledning, hur den i Sverige så ofta kritiserade (åtminstone i fallet Dawit Isaak) tysta diplomatin handlar om allt utan om att sätta press på ett land och ledare som riskerar att tappa ansiktet. Mångas instinktiva reaktion i Sverige var att sätta press på Etiopien, att fördöma deras handlingar i stenhårda ordalag, och därför kritiserades till Reinfeldt och Bildt för sina vaga uttalanden i frågan (är överlag överraskad över avsaknaden av kritik mot Sveriges regering). Men Johan och Martins, ej helt oproblematiska, hållning blir att ligga lågt, att en fri journalist alltid är bättre än en fängslad. Å andra sidan hatar de givetvis den etiopiska regeringens fars, allt ifrån den regisserade videon i öknen, till de ständigt falska utsagorna om frisläppande och benådning. Just det farsartade hos det etiopiska beteendet återkommer flera gånger, och framför allt Johan är frustrerad på etiopiernas ostrukturerade handlande; de verkar leka domstol, leka polis, leka diktatur. Han är stundtals fantastiskt underhållande i sina raljeranden.

Det här är en viktig bok som, förutom att vara en fantastiskt fängelseskildring, visar på vikten av fri journalistik och fria medier. Deras ursprungliga syfte misslyckades, men de lyckades, tack vare sitt journalistiska ryggradstänkande och sitt mod, visa att tänka fritt, ja det är förbannat stort men tyvärr få förunnat i många delar av världen.

En stormbra bok på flera plan

Johannes Anyuru
En storm kom från paradiset
Utkom 2012

Johannes Anyurus hyllade roman börjar med att P, en ugandisk pilot, sitter i ett förhörsrum i Tanzania och försöker förklara varför han som utbildad stridspilot varit på väg till Zambia för att flyga besprutningplan. Som läsare vet jag inte om jag kan lita på P: han ger tvetydiga svar, han ljuger, slingrar sig och håller mun - och den allvetande berättaren ger inga ledtrådar. Sanningen är att P misstänker att hans människovärde ligger i det har har att berätta, och så länge männen i förhörsrummet inte fått höra hela sanningen kommer han att hållas vid liv.
Men jag kan vara lugn, P:s berättelse kommer sakta att nystas upp .

Anledningen till att P har fänglats är en militärkupp i hemlandet Uganda, där Idi Amin 1971 utropade sig själv till enväldig härskare. Det är stormen som har kommit; Idi Amin är en storm som svepar bort den afrikanska socialismens drömmer att göra Afrika till det paradis det var innan européerna kom till kontinenten. Men Idi Amin och händelserna i förhörsrummet är också en storm som kommer att svepa iväg P:s liv. Efter flera års militärtjänstgöring i Grekland (som vid denna tidpunkt styrdes av en militärjunta) gör han misstaget att åka tillbaka till Afrika, ett misstag som leder till att han hamnar i förhörsrummet, och i förlängningen också i flyktingläger och slutligen i Sverige.

Ibland använder man ordet "osentimental" i positiva termer, men jag skulle vilja ta bort o:et och använda ordet sentimental i positiv bemärkelse när det gäller denna roman. För en bra bit in i boken dyker Johannes själv upp i form av en jagberättare och ger berättelsen en behövligt sentimental ton. Jag:et berättar utifrån ett nutidsperspektiv och är P:s son, P själv är nu döende och det är sonen som nystar i P:s storm, i hans förhoppningar och drömmar.

P har en tuff barndom, han lever bland annat tillsammans med en av sina äldre bröder som slår och misshandlar honom. Han börjar drömma om frihet, att komma bort från hembyn, bort från den slående brodern. Att flyga blir en symbol för denna frihet; som ung spänner han fast sig mellan grenar och hänger fritt i luften, som lite äldre tar han värvning i flygvapnet och hamnar senare i Grekland. Rotlöshet är också ett viktigt tema i boken, och P står ständigt med ryggen mot framtiden och försöker binda ihop det kaos som är historiens vrakspillror. Han funderar på att sig sitt liv genom att sjunka ner i jorden och förenas med sina bröder och systrar. Jorden är en viktig symbol för både rotlöshet och död. Det går till slut upp för mig att P:s (dröm om sitt) hemland är en lögn. När han dör och begravs begravs är han blott en kropp som burit en historia, en kropp som hittat hem, hem till den svarta jorden.

Känslan är att Anyuru kan gestalta stora ämnen med små medel, att han kan använda bilder som jorden och flygandet utan att det blir klischéartat, känslan är att han inte använder en bokstav för mycket. Några avsnitt i romanen har han också lyckats göra löjligt spännande - när P planerar sin flykt från ett fångläger och mitt hjärta slår som aldrig förr kommer plötsligt ett kapitel skrivet av bokens jagberättare. Då är jag nästan på väg att skrika i frustation på tunnelbanan.

Det finns egentligen inget hoppingivande i historien om P, P är en kropp som bär på en historia, och Johannes Anyuru är den som måste berätta den. Han har lyckats att skriva en självklar, enkel och vacker prosa om en ful och komplicerad storm, om stormen som visar sig vara både Ugandas politiska situation och pappans liv.