Att skjuta upp allvaret

Biyi Bandele
Burma boy
2007

En ung pojke från Nigeria vid namn Ali tar värvning och hamnar i andra världskrigets Burma för att utkämpa ett meningslöst krig i främmande land. Väl där övergår hans tillvaro från nån sorts skojfrisk lägergemenskap till en vardag mitt i ett av krigets mest meningslösa slakter. Han hamnar till slut i White city, en symbol för krigets totala meningslöshet och en Sisyfos-myt där japanernas kamikazesoldater varje natt anfaller fästningen och morgonen därpå ligger döda i hundratals runt befästningarna.  Soldaterna i Alis förband är från många olika länder, de talar olika språk och är dessutom minderåriga. Det är en absurd situation som Bandele skildrar genom Alis 14-åriga perspektiv. Det skapar en stark kontrast mellan Alis naiva och aningslösa världsbild och den fruktansvärda situation som krig och kolonialism har försatt honom i.

Språkligt är Bandele inkonsekvent och skriver ömsom vackert, avskalat och lakoniskt och ömsom pladdrigt, utbredande och anekdotiskt. Varken Ali eller någon av de övriga karaktärerna får riktigt fäste utan fastnar i ett anekdotiskt och klyschigt universum där de berövas chansen till riktigt liv. Samtidigt kopplar jag Bandeles berättarstil till en muntlig berättartradition, något som jag antar att han helt enkelt velat skildra att soldaterna tagit med sig. Soldaterna är vidskepliga och ibland antar berättelsen formen av en slags magisk realism. Det finns humor och oskuldsfullhet i texten, som också speglar den aningslösa inställning som de unga soldaterna själva har till kriget – den stora tragiken är det mer eller mindre upp till läsaren själv att framkalla.

Romanens främsta förtjänster är skildringen av det relativt okända kriget i Burma, och en lyckad gestaltning krigets fasor via en aningslös barnsoldats ögon. Genom att berätta om kriget med distans och humor lyckas Bandele skildra det otänkbara samtidigt som han låter läsaren fylla i de emotionella luckorna.