Mannsplaining

Thomas Mann
Doktor Faustus 
1947

Nobelpristagaren Thomans Manns Doktor Faustus har kallats en av 1900-talets bästa och mest inflytelserika romaner. Personligen kan jag inte förstå varför. Mann skriver på ett hopplöst föråldrat och trögflytande språk, och misslyckas med att levandegöra sina karaktärer och miljöer. Visst, Manns tankar om Europas och Tysklands historia, halvhjärtat filtrerade genom sina romankaraktärers långa utläggningar, må vara intressanta för de mest insatta men för en läsare utan specialkunskaper i medeltida teologi eller avancerad musikteori kommer romanen att upplevas som en enda lång ointressant föreläsning.

Faust-myten, mest känd genom kanske Goethes storslagna verk som heter just Faust, är en av konstens stora teman: konstnären som säljer sin själ i utbyte framgång. I Thomas Manns version är det kompositören Adrian Leverkühn som i bokens centrala scen, talade nog 400 sidor in, sluter sin pakt med den bedrägliga figur som visar sig vara Mefistófeles. För Leverkühn leder detta mycket riktigt både till framgång och bedrövelser.

Visst kan någonstans bli imponerad av Manns tankesfär, som får fullt spelrum i Doktor Faustus. Från sin plats i nutiden (någongång under andra världskriget) sitter romanens jagberättare och skriver ner sin historia om i flera plan: Leverkühns historia, Tysklands historia och de stora idéernas historia beder ut sig som i ett kilometerlångt lapptäcke. Mann har däremot inte brytt sig om att försöka skapa riktiga personer av romanens karaktärer. Boken berättare, tillika Leverkühns barndomskamrat Serenus Zeitblom, använder till emempel enbart som ett verktyg för Manns iver att dra raka streck mellan alla sina associationer och idéer. Mann låter Serenus ibland ursäkta sin oförmåga att hålla en röd tråd i bokens ramberättelse, men låter oss inte veta varför han plötsligt säger sig inte riktigt minnas något efter hundratals sidor av återberättade sekelgamla diskussioner. Vad bokens huvudperson, Adrian Leverkühn, tänker och känner vet vi ingenting om. Däremot en hel del om vad han tycker om kontrapunkt i Bachs tidiga fugor.

Språket är, minst sagt, mustigt och nästan klyschigt tyskt: omständligt, tungt, med absurt långa meningar, daterade formuleringar och ständiga utvikningar åt alla håll. Helt enkelt extremt påfrestande. Manns redaktör, om han nu hade någon – väldigt litet tyder på det – måste helt enkelt ha haft ett helvete i skapandet i romanen.

Nä, Doktor Faustus är inte så mycket en roman, trots dess ytliga form av konstnärsbiografi, som kanske världshistoriens längsta essä. Och som sådan är den väl okej, om man har tålamod nog att ta sig igenom dess 800-sidiga omfång och intresse och kunskap nog att läsa en väldigt väldigt lång utläggning om den vita medelålders mannens själsliga och konstnärliga historia.