Stoner
Utkom 1965
En ung man blir i slutet av 1800-talet i den amerikanska mellanvästern skickad till universitetet för att studera, trots att hans liv verkar vara utstakat för att likt föräldrarna bruka jorden. Men på universitetet blir han kvar, i resten av sitt liv, och märker hur både han och världen runt honom förändras. John Williams återupptäckta 60-talsroman Stoner låter inte som något rafflande berättelse, och är heller inte det. Just som berättelse alltså. Men Stoner är en dramaturgisk fullträff. Romanens inledande fjärdedel är egentligen inte alls så märkvärdig, språket är klart, tydligt och enkelt, och presenterar de viktigaste händelserna i William Stoners liv utan att säga särskilt mycket. Början av romanen är faktiskt inte särskilt intressant alls - första delen av Stoners liv passerar liksom i förbifarten. Men långsamt vaggas jag in i William Stoners universum som efter hand har mig i ett grepp som hårdnar medan romanen fortlöper. Suggestivt levandegörs Stoner mer för varje sida.
Redan i de första meningarna begriper man att Stoner inte är någon storslagen ramberättelse om en fattig bondpojken som övervinner alla odds lever ett liv i ära och berömmelse; vi vet redan från början att han dör i stort sett bortglömd. Detta bidrar till en känsla av ödesmättad resignation. Boken har kallats en klassresa, och visst, i ordets rätta bemärkelse kanske det är det Stoner är. Men det är lika mycket en bok om någon som inte kan skaka av sig sin klassbakgrund. Någon som styvnackat envist tragglar sig genom sitt liv och accepterar det istället för att drömma sig bort eller tro att han är värd mer.
Stoner lämnar sitt öde som bonde och hamnar i en för oss läsare tröstlös situation som lärare, make och far, en situation som Stoner istället accepterar och stoiskt tar sig igenom. Han gör detta eftersom han redan lämnat sin gamla värld och trätt i denna nya sköna värld, ett parallellt universum som han förstår att han hör hemma i när han för första gången kommer i kontakt med engelsk litteratur. Det är tidigt 1900-tal när berättelsen börjar rullas upp, och då och då sipprar den verkliga världen, den som Stoner aldrig mer kommer att beträda på riktigt, in: två världskrig, två förälskelser och en universitetsskandal drabbar Stoner och universitetet. Framtidstro, ungdom och idealism byts mot resignation och känslan av att allt är förlorat. Det är i den här resignationen och Stoners känslomässiga uppvaknade som romanen verkligen lyfter, man hamnar tätt inpå William Stoner, och romanen blir till en riktigt stark läsupplevelse. Stoner är en mångbottnad roman som vägrar välja mellan svart och vitt, med en stigande intensitet som levandegör en romanperson som jag kommer att bära med mig länge. De sista sidorna läser jag rasande, indignerat, smartast medveten om att slutet varit bestämt redan från början.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar