Mor gifter sig
Utkom 1936
Det slår mig först när jag läst ut den, Moa Martinsons klassiska arbetarroman Mor gifter sig. Jag har ju suttit och väntat på att Martinsons alter ego Mia ska göra en klassresa! Som om jag inte förstått – arbetarlitteraturen skildrar inga klassresor, de gestaltar klasskildringar. Och i en klasskildring finns det ingen tröst, det finns inga utvägar, det finns inget att lära av att bli slagen av sin suput till styvfar eller att bli nödgad att sitta och frestas av ett ruttet äpple i månader. Och sockersirupen; vad är det med denna sockersirup och dess magiska krafter? Nä, att läsa en klasskildring är att förstå att det inte spelar någon roll vad du gör när du sitter på de utsugnas bänk, ditt öde är att ständigt bli utnyttjad i ett system som gör så därför att det är så det fungerar (nu kan man visserligen hävda att – spoiler alert! – bokens huvudperson Mia faktiskt gör en klassresa genom att bli känd författare i trilogins senare delar, men det är kanske en annan fråga).
Mor gifter sig tillhör den del av Martinsons författarskap som knyter an till den muntliga berättartraditionen från arbetare- och bondesamhället. Berättarstilen är talspråkig, och inte särskilt väl sammanhållen utan byter ofta tempus och stil. Så är arbetarlitteraturen inte heller en uppvisning i "pregnant stilistik"; Martinson skriver drivet och spännande, rakt och effektivt med patos och framför allt humor. Som läsare har man inte många tråkiga sekunder.
Denna berättelse om flickan Mia och hennes mor, som sliter sig fram i ett stenhårt klassamhälle i sekelskiftets Norrköping är ett barns oförstående och osentimentala blick på ett samhälle som för läsaren ter sig som hopplöst orättvist. En effektiv diskrepans som ger boken dess känsla av oföränderlig misär internaliserat i ett barns medvetande. Samtidigt finns där en medveten författare, en Mia (eller Moa) som från ett tryggt avstånd då och då tar oss i handen, som befäster barnets erfarenheter till oss och som slår fast den kvinnliga erfarenhetens relevans. För Mor gifter sig är inte bara en klasskildring, utan en kvinnoskildring, en berättelse där männen äger den ekonomiska makten och där kvinnorna äger sitt förstånd, förnuft och sin inbördes solidaritet. Mias mamma Hedvig städar och jobbar medan styvpappan är tar en sup. Säkert var det redan 1936 när boken kom ut folk som fick för sig att nu hade väl ändå feminismen gått för långt, en (i stora delar) sann berättelse ogift mor, som dessutom inte skäms för det.
Det går framåt. Alltid något.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar