Wunderkind
Första svenska upplaga 2012
Nokolai Grozni, själv musikaliskt underbarn från Bulgarien, berättar om en musikskola för särskilt begåvade där hans alter ego Konstantin slits mellan sin kärlek till musiken och sitt hat mot skolans och samhällets auktoriteter. Konstantin är en begåvad ung pianist, som de två åren som romanen utspelar sig under ägnar sig lika mycket åt att supa, knulla och slåss som att öva på sin talang. Skolan fungerar som en miniatyr av Sofia under kommunismen, och bland persongalleriet i korridorerna finner vi hela spektrat av opportunister, karriärister, rövslickare, medelmåttor och rebeller. Konstantin själv tillhör den sista kategorin. Något som förvisso får honom att ständigt ligga på randen till att bli utslängd från skolan, men också är det som gör honom att stå i en klass för sig som pianist. Då skolan är dömd till att utbilda mekaniska musiker som aldrig riktigt kan beröra på djupet, är Konstantins upproriska lynne något som gör att han får musiken att leva inom honom.
Gronzis ambition – gissar jag – har varit att skriva en text som liknar musik. Den är som en komplicerat pianostycke, som ibland tar fart och rusar rusar iväg mot ett crescendo för att plötsligt avta och tonas ner. Även till innehållet vibrerar texten av musik: varje kapitel representeras av ett av Konstantins favoritstycken, och ständiga analogier dras mellan skolan, samhället och musiken. Groznis språk är vackert, men omständigt. Han breder ofta ut sig i svindlande meningar som via långa associationsbanor tar vägarna förbi allt från Chopin till metafysik – det är i viss mening sublimt men stundom också rätt påfrestande. Grozni försöker lite väl mycket, är lite väl manisk i sitt spelande. Själva romanen saktar ner allt för mycket mot mitten och jag tycker att de långa musikaliska partierna står i vägen för sådant som karaktärsfördjupning och intrig. En rejäl triggervarning när det gäller klyschor bör nog också vara på sin plats, det är lätt att känna att man vill gå till närmsta piano med en yxa när ännu en högtravande utläggning om "musikens kraft" trycks upp en ens plyte.
Trots utsvävningarna upplever jag romanen som konsekvent, vilket gör att jag ser den som en lika väl sammansatt komposition som något av Bach eller Schumann. Och någonstans säger den något om möjligheten till destruktivitet i ett samhälle byggt på djupa motsättningar – och hur konsten i bästa fall kan få en att glömma det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar