En god Cirkel

Cirkeln
Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren 
2011

Några lagom representativa tonårstjejer visar sig ha magiska förmågor, och medan den ena efter den andra dör kämpar de kvarvarande med att förstå varför de hör ihop och vad de kan göra åt saken.
Det är handlingen i Cirkeln, en av de senaste årens största boksuccéer i sin genre. Genren, som man skulle kunna kalla för urban fantasy, kombinerar monster och myter – som vampyrer, zombies eller i det här fallet häxor – och låter dessa befolka ett universum av tonåringar som utöver hotet från diverse avarter kämpar med allt vad tonårslivet innebär. Således en svår balansgång att väga magi mot realism, svindlande trollkonster mot förnedrande skolgårdsmobbing.
Jämfört med böcker i samma genre, de där mänskliga relationerna ofta är schablonartade, har författarna bakom Cirkeln onekligen ambitionen att förena de två delarna utan att göra avkall på någon av dem, och lyckas väl.

Bokens magiska universum och sättet det förklaras på är bra, även om jag på sina ställen tycker den blir lite väl krystad och fånig. Det finna vissa drag i häxornas universum som är svåra att ta på allvar, och som på sina ställen gränsar till lyteskomik, något jag antar inte är meningen. Jag undrar också om inte författarna har kollat på den nu avsomnade serien Heroes, där precis som i cirkeln ett gäng till synes godtyckligt utvalda individer en efter en visar sig besitta magiska krafter och enas i en kamp för att ta reda på hur de hör ihop.

Texten lider av ett något klichéartat språk och karaktärer som är sådär alldeles lagom oförstående om sitt eget bästa, vilket dock inte är något speciellt att anmärka på. På ungdomsromanen ställs vissa litterära krav, och ett av dem är att innehåll och språk inte talar över huvudet på den förmodade läsekretsen (och som inte hindrat de många vuxna läsare som älskat boken, förmodar jag.) Cirkelns största styrka är trots allt att den tar bokens karaktärer och deras relationer – och därmed också läsaren – på allvar. Just på den fronten blir det sällan klyschigt, trots att ämnen som vänskap, ensamhet, utsatthet, mobbing, kärlek och sex ska avhandlas inom ramen för den övergripande berättelsen. Fokuset på karaktärsutveckling leder dock bitvis till att dramaturgin och intrigen tappas bort någonstans i mitten vilket gör att boken tidvis förlorar i driv.

Cirkeln är i mångt och mycket en bok som tar sina läsare på betydligt större allvar än sina konkurrenter, och vars författare dessutom har haft den goda smaken att undvika många av de klyschor som genren annars är generös med. Dess popularitet är inte svår att förstå: en välskriven fantasyberättelse förlagd till en svensk bruksort med trovärdiga och mångfacetterade unga tjejer i huvudrollen växer inte på träd.