Som (ett) fan läser bibeln

David Dalton
Det är inte mig ni söker / Who Is That Man?
2012

Jag gillar Bob Dylans musik, men har ingen vidare relation till honom. Eller jo, jag har en relation till honom och den är sund. Att läsa David Daltons biografi över Bob Dylan är ungefär som att läsa bibeln som icke-troende: jag köper inte paketet men jag kan förstå fascinationen.

Dalton drar Dylan karriär i kronologisk ordning, från folkmusikåren på tidiga 60-talet till dagens ikonstatus via toppar och dalar – ungefär som det brukar se ut alltså. Utmaningen – och tjusningen, får man anta – med att skriva en biografi över Dylan är dennes något luddiga förhållande till sanningen. I en ständigt pågående mytologisering av sig själv finns det mycket lite som Dylan själv säger som går att ta på allvar. Eller rättare sagt, det går att ta på allvar i allra högsta grad eftersom det är precis vad han vill förmedla. Men man ska nog inte ta det för sanning. Författaren ämnar att ta sig an myterna, men det går väl i ärlighetens namn sådär: han har tillgång till för få trovärdiga källor.

Författaren är ett fan, och som varandes sådan är hans relation till Bob Dylan väl präglad av den beundran han känner och de känslor han hyser. Han relation till bokens objekt är lite som till en gammal kompis eller en släkting. Eftersom bokens explicita läsare är en troende Dylan-fantast tröttnar jag rätt snart på all namedropping och alla underförstådda referenser. Det blir som att komma in i ett rum fullt av prylar och bli ombedd att fokusera på den där vackra vasen i mitten av rummet. Det märks också att bokens författare är en journalist med författardrömmar. En del prosaliknande inslag hänger tjocka och klibbiga över delar av boken, och man undrar om det inte funnits någon snäll redaktör som hade kunnat be honom skära bort de mest svulstiga avsnitten.

Men trots att författaren inte riktigt bottnar i sitt ämne – ty han sitter redan lite väl långt ner i dyn – är boken en ständigt fascinerande framställning av Bob Dylan, framför allt tack vare huvudpersonens mångskiftande (och alltså i stora grad påhittade) liv. Den kan, precis som Nya Testamentet, läsas som en festlig bok om en fascinerande person som avgudas, dör och återuppstår. Och man gör bäst i att ta båda böckerna med en nypa salt.