Att föda ett barn
Utkom 2011
Att föda ett barn är ett av de senaste åren mest uppskattade och lästa litterära projekt. På biblioteket där jag jobbar har vi, trots många exemplar, haft kö på bokserien i flera år, och den har fått både priser och läses av den breda massan. Anledningarna till dess populäritet är nog flera, men det är sällan som en roman är formmässigt utmanande och samtidigt tilltalar en bred massa, och det är sällan som den delen av kvinnohistorien som Sandberg skriver om - hemmafruarna - skildras så osentimental och höglitterärt.
Boken är den första delen i en trilogi som handlar om den unga flickan Maj, som i denna del lämnar föräldrahemmet i 1930-talets Norrland, som blir gravid och gifter sig utan några om helst drömmar om framtiden. Det som händer är beklagligt, och framöver består Majs liv av att planera middagar, damma fönsterbleck, se glad ut på bjudningar och framför allt av att hela tiden se till ingen någonsin kan anmärka på hennes tillgångar som husmor.
Maj är väl vad man skulle kalla en väl sammansatt romankaraktär - jag känner inga större sympatier för henne (dock för hennes öde) och jag tror också att detta är författarens intention. Maj är varken en hjälte eller en antihjälte, blott en av alla de kvinnor vars lott i livet blivit att passa upp män. Maj är inte nöjd med sin lott, men klagar inte: hon är uppfostrad till rollen som foglig kvinna och den tänker hon spela. Men inuti kokar hon, drömmer om saker som aldrig kunde ha varit på samma gång som hon vägrar göra det bästa av det liv hon har givits. Det är klaustrofobiskt - som läsare är man instängd en denna unga kropp som vill något mer, men inte kan, och som samtidigt är så inställd på att vara alla till lags. Det dammas, det städas, Maj ägnar tid åt att ha på sig korrekta kläder och hon lagar mat. Hennes besatthet av att sköta hushållssysslorna korrekt blir dels ett sätt att försöka väga upp den klassmässiga klyfta som är mellan henne och den äkta mannen Tomas, dels ett sätt att ta kontroll över situationen. I en suggestiv passage som för mig känns som flera hundra sidor planerar hon en födelsedagsmiddag till vilken hon ska servera gädda. Aldrig förr har väl en gädda fått uppta så mycket plats i litteraturen!
För mig har boken några tydliga svagheter. En av dessa är berättarperspektivet. Romanen berättas till stora delar av en allvetande tredjepersonberättare. Så långt inga konstigheter. I texten är det också insprängt små korta kursiva avsnitt som åtminstone jag inte begriper mig på. De kursiva avsnitten är uppenbarligen tänkta att skildra Majs spontana, ej genomarbetade tankar och fungerar som ett slags call and response till den övriga texten. Men varför? Poängen med en allvetande berättare är ju just att låta den personen få ansvaret för att gestalta romankaraktärernas tankar. Mot slutet av boken träder också själva författaren fram i texten, bryter fiktionen och lägger en sorts kletig dimma på den. Vad gör hon där, egentligen? Boken är i övrigt helt befriad från dylika metaperspektiv.
Ett annat problem för mig som läsare är att jag inte känner något jättestarkt engagemang för berättelsen: visst är den viktig, visst är den konsekvent och bra skriven, visst skildrar Sandberg Maj på ett rättvist sätt. Men tyvärr är Maj, hur man än vrider och vänder på det, en ganska osympatisk huvudperson och jag som läsare känner att jag inte bryr mig om vad hon gör eller hur det går för henne. Vem bryr sig om Maj Berglunds gädda? Med denna mening känner jag att jag kan sammanfatta både boken styrkor och dess svagheter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar