Kejsaren av Portugallien
Utkom 1914
Kejsaren av Portugallien är mer tematiskt driven och inte riktigt lika mustig som Görsta Berlings saga som Lagerlöf debuterade med nästan 25 år tidigare, och som jag skrivit om förut här i bloggen. De har förvisso sina likheter - båda utspelar sig författarens älskade Värmland, bland vidskeplighet, konservatism, myter och fattigdom. Lagerlöfs nyromantik andas så mycket hjärtat på rätta stället och SD-Sverige att jag i mina mest cyniska stunder mår lite illa av att läsa den. Idyllen övergår dock snart i ett befriande mörker som komplicerar idyllen: Jan älskar dottern Klara Fina så mycket att han, när hon lämnar Värmland för att söka lyckan i Stockholm och senare ryktas ha råkat illa ut, glider in i en fantasivärlds och blir sinnessjuk. Han inbillar sig att hon har blivit Kejsarinna och han således blivit kejsare av Portugallien. Jan är dock en mycket sympatiskt kejsare, han vägrar att se sig som bättre än någon annan, han är ödmjuk, givmild och rättvis - något som gör att byborna låter honom hållas.
Lagerlöf är som vanligt en väldigt tydlig berättare och låter just berättandet står i fokus - romanen är skriven i kapitelform, där varje kapitel bidrar till ett linjärt berättande som långsamt men effektivt viker ut bit för bit av den duk som är romanen. Detta berättarsätt ger en djup och sammansatt bild av romanens huvudfigurer som aldrig enkom är goda eller onda; det verkar som att hon vill säga att vi alla är offer för våra omständigheter och att det är viktiga är att vi kan behålla vårt ödmjuka förhållningssätt till våra egna och andra människors öden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar