torsdag 7 november 2013

Fängslande journalistik

Johan Persson och Martin Schibbye
438 dagar - vår berättelse om storpolitik, vänskap och tiden som diktaturens fångar
Utkom 2013


Detta är historien så få har missat, den om de två journalisterna Johan Persson och Martin Schibbye som via den terrorstämplade ONLF-gerillan tog sig in utan visum i Ogaden-provinsen i Etiopien. Syftet med uppdraget, som slutar med att de blir terroristdömda och regimens fångar i 14 månader, är att undersöka ett svensk oljebolags eventuella övergrepp i regionen.
Reportaget, som till en början skulle publiceras i Filter, blev istället till denna oavbrutet fascinerande sträckläsarbok som för mig innebar långa nätter och trötta morgnar. Boken pendlar mellan djupt allvar och parodisk humor, mellan storpolitik och fängelsevardag; mellan hopp och förtvivlan.

Historien berättas i jag-form och förs växelvis fram mellan Johans och Martins perspektiv - ett smart grepp som ger boken uppenbara dramaturgiska fördelar, samtidigt som de två journalisternas olikheter blir tydliga: Martin som den vältaliga, dagboksskrivande och analytiska skribenten, Johan som den hetlevrade, humoristiska och handlingskraftiga fotografen. Till sitt hjälp i skrivandet har de haft över 1000 sidor av Martins utsmugglade dagboksanteckningar, av skickade brev, diverse dokument och råmaterial. Detta digra grundmaterial ger berättelsen en rejäl tyngd att stå på, och gör att vi man känner att dialoger och händelser i stort sett är autentiskt återgivna. Detta är viktigt, eftersom de bådas trovärdighet är fundamentet på vilket hela boken är byggd.

Allt eftersom man läser boken förstår man att den mer eller mindre måste skrivas; för att bli frisläppta tvingas de två journalisterna inte bara sitter fysiskt fänglade, även deras tankar sitter fångade i Etiopiens fängelser. Bakom Johan och Martins nådeansökningar och erkännanden ligger hela tiden en tanke om att få komma hem och berätta vad som hänt, kanske inte främst för sin egen skull utan för sina medfångar och framför allt för journalismens skull. För de är långt ifrån de enda journalisterna som sitter fångade på Khality-fängelset, där sitter det fångar som utan ambassad eller anhöriga har det långt mycket värre än de två svenskarna har.

Det är också intressant att följa det utrikespolitiska spelet, hur västländerna kryper för Etiopiens ledning, hur den i Sverige så ofta kritiserade (åtminstone i fallet Dawit Isaak) tysta diplomatin handlar om allt utan om att sätta press på ett land och ledare som riskerar att tappa ansiktet. Mångas instinktiva reaktion i Sverige var att sätta press på Etiopien, att fördöma deras handlingar i stenhårda ordalag, och därför kritiserades till Reinfeldt och Bildt för sina vaga uttalanden i frågan (är överlag överraskad över avsaknaden av kritik mot Sveriges regering). Men Johan och Martins, ej helt oproblematiska, hållning blir att ligga lågt, att en fri journalist alltid är bättre än en fängslad. Å andra sidan hatar de givetvis den etiopiska regeringens fars, allt ifrån den regisserade videon i öknen, till de ständigt falska utsagorna om frisläppande och benådning. Just det farsartade hos det etiopiska beteendet återkommer flera gånger, och framför allt Johan är frustrerad på etiopiernas ostrukturerade handlande; de verkar leka domstol, leka polis, leka diktatur. Han är stundtals fantastiskt underhållande i sina raljeranden.

Det här är en viktig bok som, förutom att vara en fantastiskt fängelseskildring, visar på vikten av fri journalistik och fria medier. Deras ursprungliga syfte misslyckades, men de lyckades, tack vare sitt journalistiska ryggradstänkande och sitt mod, visa att tänka fritt, ja det är förbannat stort men tyvärr få förunnat i många delar av världen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Mitt foto
Men, VAD BETYDER DET?!