Fjodor Dostojevskij
En underjordisk dagbok/Записки из подполья
Utkom 1864
Romanen, som först publicerades i en litterär tidskrift kort efter att Dostojevskij återvänt från fyra års staffarbete i Sibirien, skrevs i en rasande takt, något som dock inte syns i den litterära kompositionen. Bokens jagberättare är i god konkurrens en av Dostsojevskijs mest oförglömliga karaktärer; en cyniker kastad mellan sina egna ideal och samhällets krav. Jaget berättar i första delen om sin syn på världen, på människan, på vår tudelade natur och tar i andra delen sina egna sociala misslyckanden, sitt självhat och sitt människohat som ett bevis på sin tes. Men han ger oss ingen klarsynt analys, för berättaren är motsägelsefull, han ångrar och ändrar sig. Dostojevskis tes är att människan inte är rationell, även den mest upplysta av människor kan handla helt tvärtemot förnuft och bättre vetande.
Romanen är banbrytande tack vare just jagformen, tack vare att berättaren är så väsenskild från författaren, och så väsenskild från det samhälle som Dostojevskij själv verkade i. I en värld genomsyrad av upplysning och frihetstankar verkar Dostojevskij vilja säga att kunskap frihet inte alltid kommer att leda till något gott; även den upplysta människan är ond och handlar illa.
Just berättarens tillflykt till underjorden ska knappast tolkas bokstavligt, utan som en metafor för hans självvalda exil, hans sociala reträtt och alienation från människorna. Men för mig är det också ett sätt på vilket han skyddar sig själv och sitt ego. I sin ensamhet kan han hävda sin överlägsenhet över andra människor, han kan bli en slags övermänniska utan att behöva bevisa något; exilen är ett försvar mot det sociala spel han varken verkar kunna eller vilja detta i utan att tappa huvudet.
Dostojevskis romanfigurs bekännelser är en salig röra av högmod, fall, cynism och humor. Låter ungefär som en vanlig fredagskväll för mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar