Alan Warner
Morvern Callar
Utkom 1995
Morvern Callar är den skotske författaren Alan Warners debutroman. Till en början får den, trots den fantastiska öppningssekvensen, mig att känna mig en smula less och trött. Huvudpersonen Morvern verkar helt känslokall, hon beskriver sin pojkväns självmord och hans döda kropp med samma avmätta ton som hon redogör för hur hon målar naglarna. Jag känner mig plötsligt trött på romaner med känslomässigt störda huvudkaraktärer som beter sig märkligt och udda. Jag känner mig trött på det här lite skruvande, det som verkar ha blivit så vanligt på sistone att det blivit normaliserat och förlorat all sin udd. Den här stilen som så ofta används för att dölja avsaknaden av substans och innehåll. Sen inser jag att Warner ju inte kan rå för vad som hänt under de dryga 15 år som gått sedan boken skrevs, jag mjuknar och plötsligt letar sig språket och boken in i mig.
Romanen börjar med att Morvern upptäcker sin döda pojkvän på köksgolvet. Hon tar killens pengar, publicerar hans roman i sitt eget namn, flyr arbetsklassens spritfulla tristess och går in i en sydeuropeisk låtsasvärld fylld med rejv, drinkar och sena nätter. Hur det får henne att känna sig framkommer aldrig, eftersom Morvern, som själv är förstapersonsberättare, aldrig berättar det för oss. Vi kommer aldrig särskilt nära Morvern, och vad som motiverar henne att t.ex stycka upp pojkvännens kropp och gräva ner honom får man som läsare bara gissa sig till. Denna ytliga kontakt med bokens huvudperson är både dess svaghet och dess styrka. En svaghet eftersom det aldrig ger läsaren ett band till romanens huvudperson, och varför ska jag då bry mig om vad hon företer sig? En styrka eftersom det ger möjlighet att tolka Morverns handlande på egen hand. Hur stor det kan vi förstå genom identitet och klass? Och ska vi tolka textens avsaknad av djupare känslor och tankar hos Morvern som en känslomässig störning eller som ett grepp hos författaren för att få oss att ifrågasätta våra egna känslor?
Morvern Callar är en riktig kultbok. Den har ett säreget språk - Morvern ägnar lika mycket tid att berätta om hur hon målar sina naglar som hur hon styckar sin döda pojkvän - och Warner låter romanen utspela sig i en tidsperiod som förknippas med en särskild kulturyttring: i det här fallet 1990-talets mitt och den tidstypiska rejvkulturen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar