Ett fortfarande förfärande förfarande

Lena Andersson
Egenmäktigt förfarande - en roman om kärlek
Utkom 2013

Berättelsen är välkänd: ung kvinna - Esther Nilsson - blir förälskad i en äldre konstnär - Hugo Rask. Mannen i fråga njuter av frukterna av denna förälskelse men vägrar ta konsekvenserna, medan kvinnans roll blir att långsamt inse att att kärleken inte är fri; makten tillhör den som älskar minst, och det är uppenbarligen inte hon.

Poeten Esther Nilsson blir ombedd att hålla ett föredrag om Hugo Rask, och dras snabbt i i hans värld, och de två börjar träffas. Detta är ramverket för romanen. Konsekvenserna av deras umgänge har Esther full koll på, hon analyserar alla Hugo Rasks handlingar på det enda rimliga sättet: de kommer förr eller senare bli ett par. Trots Esthers relativa rationalitet inför förhållandets konsekvenser påminner hon lite om en forskare som säger upp sitt krav på objektivitet och bara hänvisar till studier som stöder den egna tesen.

På ett för oss läsare oförtröttligt smärtsamt vis vägrar Esther ge upp hoppet, hon blir 12 år igen, och ger givetvis blanka fan i den så kallade väninnekörens många råd. För visst är det så att den som vet vad kärlek kan vara också vägrar att ge upp den, hur irrationell den än må vara. Och det är egentligen det som bokens drivkraft, hur långt kan den i vanliga fall så konsekventa Esther gå i sitt letande efter Hugo Rasks kärlek? För vi läsare vet redan väldigt tidigt att detta inte kommer att sluta i giftermål. Jag ser även deras förhållande som en fråga om makt, för hur kommer det sig att det finns så många historier likt den om Esther och Hugo, där en smart ung kvinna så brutalt golvas av det äldre manliga geniet som bekräftar hennes existens trots att den gott och väl har egna ben att stå på? Det är visserligen inte tema som inte direkt utforskas i romanen mer än att det är just en sådan relation som skildras.

Lena Anderssons använder inte ett svulstigt och smäktande språk för att beskriva kärleken, snarare tvärtom: avskalat och precist blottlägger hon en förälskad människas absoluta irrationalitet inför kärleken. Och det går inte annat än att resignera för denna fantastiska bok.

Så vad lär vi oss av denna kärleksroman? Att kärleken är obegriplig och hemsk? Att två människor aldrig kan förenas i samma utilitaristiska koncept? Eftersom det är jul borde jag slå igen boken med känslan av att den som är villig att ge bort så mycket av sig själv för kärleken ändå någonstans kommer att stå som segrare i slutet. På ett eller annat sätt. Men det är något annat som gnager: innehåller alla kärleksförhållanden en maktbalans som innebär att den som älskar minst ger bort sin intellektuella frihet? Och ska man verkligen sluta alla sina blogginlägg med retoriska frågor?