Vitlöksballaderna/天堂蒜薹之歌
Utkom 1988
Om alla hade det bra, vem skulle då ha det dåligt?
Ojämnt falla ödets lotter är ett ordspråk som man knappast skulle kunna applicera på Mo Yans romanfigurer; de verkar alla ha dragit nitlotten. Skillnaden står mellan dem som accepterar sitt öde och dem som försöker förändra det.
Mo Yan är, som han själv säger, först och främst en historieberättare. Och som sådan drar han sig inte för att använda varje trick i skolboken för att berätta en bra historia. På ett närmast patologiskt sätt bygger han upp historien om en by på den kinesiska landsbygden, hur en lokal vitlökshandel brakar samman, hur folket gör uppror och hur upprorsmakarna kastas i finkan.
Men Mo Yan är knappast någon mysfarbror, han bygger upp en värld där våld och lidande ges lika stor plats som kärlek och passion. I början av romanen ryggar jag nästan tillbaka för de stycken som skildrar den omöjliga kärleken mellan den redan bortgifta Jinju och den fattiga Gao Ma, med scener som innehåller trånande blickar och kvinnoorgan som öppnar sig som blommor. För ett ögonblick tror jag mig ha hamnat i en Tommy Nilsson-låt. Men det är när jag förstår att Mo Yan skildrar en kyss från ett brådmoget par lika ärligt och öppet som han skildrar hur en skalle spräcks eller hur en sena går av jag förstår. Romanen vågar vara lika äcklig som den tidvis är smörig. Och då har jag inte ens nämnt den galghumoristiska ton som tidvis präglar både dialoger och skeenden. Vitlöksballaderna är allt på en gång, och sånt kan jag bara inte värja mig för. Det är chockerande att han får ihop alla de här ingredienserna till en fungerande helhet, och resultatet är briljant.
Innan jag läste boken hade jag fått höra att den bar stora likheter med den magiskt realistiska litteraturen, och det kan jag väl bitvis hålla med om. Även om de magiska inslagen till stor del handlar om folk som kommunicerar med de levande efter döden är Mo Yans bok, likt de sydamerikanska författarnas, fulla med folksagor, berättelser och myter.
Vitlöksballaderna skulle kunna syfta till de texter som inleder varje kapitel och är brottstycken ur en blind gammal protestsångares visor. Hur de hänger ihop med bokens handling förstår man ganska snart. Men sanningen är den att romanen fullkomligt dryper av vitlök, överallt växer det vitlök, allt luktar och smakar vitlök, och bokens karaktärer kan efter ett tag känna smaken av vitlök från både kiss och blod. Mo Yans värld är full av smaker, dofter och synintryck (även om det mesta smakar, doftar och se ut som vitlök) och det är inte svårt att leva sig in i den. Däremot gör det ont, för det är en värld som gör mig fasligt illa till mods. Inte nog med att i stort sett alla romanfigurer far illa, romanen är proppfull av opålitliga, själviska och osympatiska idioter. Allt från släktingar, partimedlemmar och poliser. Boken är också full av misshandel, vanvård och övergrepp.
Jag som ändå vill tro att Mo Yan försöker berätta något hoppfullt med Vitlöksballaderna kan trösta mig med att det inte verkar vara allas fel när saker och ting går åt helvete, för att, som romanens acceptera sin lott-karaktär Gao Yang säger "en enda råttskit förstör en hel kastrull med gröt". Och om inte annat kan Mo Yans romanfigurer åtminstone hoppas på att återfödas som partisekreterare eller landshövding.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar