Lol

Marguerite Duras
Lol V. Steins hänförelse/La ravissement de Lol V. Stein.
Utkom 1964

Efter att ha läst Lols V Steins hänförelse slår jag ihop boken, lägger mig till med min bredaste Eskilstunadialekt, öppnar fönstret och vrålar "VA'ÄLE MÄE'NA!?"

Och det är väl en rimlig reaktion, för vad är det med henne egentligen? Det är i själva verket en fullkomligt sansad reaktion. Man skulle kunna kalla Lol V. Stein "lite knepig". Lite svår att komma in på livet. Lite kokett. Det är mycket möjligt att man skulle kunna klassa henne som psykopat. Finns hon egentligen?

Lol V. Steins hänförelse utspelar sig i de långdragna efterdyningarna av en skolbal, där Lol, en ung tjej, ser sin fästman svepas bort av en främmande kvinna. Lol blir psykiskt knäckt; hon sörjer, låser in sig, blir kraftlös och förtränger. Hon blir långsamt bättre, och snart har hon träffat en man som hon likgiltigt gifter sig med. Det hela är fram till dess en ganska banal kärlekshistoria, där Lol fungerar lite som om hon var med i en 1800-talsroman.

Efter tio år flyttar hon och familjen tillbaka till sin barndomsstad där romanen till största delen utspelar sig. Lol är fortfarande likgiltig inför sig själv och sina medmänniskor, och det verkar bero på att hon fastnat i en skärva i historien. Både vaken och i sina drömmer rekonstruerar hon händelserna vid balen för sitt inre. Bokens jagberättare, som fram till knappt halva boken bara berättat historien om Lol genom att referera till andra- och tredjehandsuppgifter (tämligen fyrkantigt), träder nu fram. Lol verkar intresserad av honom, varför vet vi inte säkert. Eftersom vi får veta väldigt lite om Lol, och därtill misstänker att hon är psykopat, blir kärleksberättelsen således inte särskilt engagerande. Jagberättaren, Jaques Hold, är dessutom involverad med två andra kvinnor: sin fru och sin älskarinna Tatiana Karl. Tiatiana som är Lols barndomsvän har en mycket speciell funktion i romanen. Tatiana Karl symboliserar friheten för Lol, som själv är fångad i ett känslolöst borgerligt kärnfamiljsfängelse. Tatiana Karl är barnlös, lössläppt och har vackert långt hår.

Allt är upplagt för ett, för att travestera poporkestern New Order, bisarrt triangeldrama, och det är väl precis vad som händer. För efter att romanen i inledningen hållit sig fast vid en någorlunda konventionell berättarlinje med ett nära poetisk språk (översatt av Katarina Frostenson) tvärdör berättelsens framåtrörelse lagom till triangeldramat (som till och med skulle kunna sägas vara ett kvadrupeldrama). Romanen går över och blir en sorts kammarspel, där den klumpiga berättarkontruktionen ger friktion till berättelsen.  Vi får följa diverse tillställningar i borgerliga hem, hemliga möten på hotell, trånande blickar bakom fladdrande gardiner, överklassmiddagar och tebjudningar; det är om möjligt ännu mer konstruerat banalt än den inledande "kärlekssagan". Problemet med att engagera sig i berättelsen beror inte bara på berättarkonstruktionen och den tillgjorda banaliteten, utan också på att romanens huvudfigur Lol är så tom. Visst kan man köpa att en romanfigur är omoralisk och ibland också osympatisk. Men Lol V. Stein är en romanfigur man får fylla i själv. Lol är kanske inte ens en person, utan att realisering av något. Och vad den realiseringen är kanske är vad varje läsare bär med sig, vilket gör romanan spännande i det avseendet. Lol är gjord till en icke-person, och till och med de andra romanfigurerna menar att ju mindre man vet om Lol, desto mer känner man henne. Lol är vad du bär med dig.

Duras sätt att berätta historien har sina förtjänster. En sak jag gillar är att romanen långsamt och nästan omärkbart glider över från att handla om Lol V. Stein till att handla om berättaren själv, Jaques Hold. En annan sak jag tycker om är hur lite vi vet om de andra figurerna i romanen (Lol undantagen). De säger en sak, gör en annan, och allt vi får reda på är tolkat av Jaques som inte på något sätt är allvetande, och som dessutom uttryckligen fyller i vissa luckor efter egen fantasi. Hela romanens trovärdighet gungar, och det är väldigt tillfredsställande att läsa något där hela fiktionens fundament står på väldigt tunn is.

Själv står jag och halkar runt på isen efter att jag har läst romanen. Har jag läst en intressant konstruerad kärlekshistoria om passion och en kamp mot inre demoner, eller har jag läst en pladdrig och banal 1800-talsroman, förklädd till modernistisk litteratur? Vad är det med mig?