Det är magiskt att få perspektiv på tillvaron

Julio Cortázar
Samlade noveller volym 1

Vad är det han gör, Cortázar, för att skriva så bra noveller? Hur lyckas han gång på gång lura in mig i ett nytt perspektiv i sin bisarra värld? Vad kan vi ställa för krav på sanningen? Det är frågor jag lämnas med efter att ha läst Modernistas utgivning av Cortazárs samlade noveller.

En man är med om ett slagsmål och får plötsligt monstruöst långa armar. Mödofullt ger han sig iväg och tar sig in i en taxi och känner skammen bränna i hela kroppen. Det slutar med ett besök hos en doktor som amputerar båda armarna; problemet löst. Mannen vaknar då upp och har drömt alltihop. Eller?

Vad är dröm och vad är verklighet, och vad händer om man blandar ihop de två inom samma narrativa ramar? Ungefär så ser grundregeln ut för den magiska realismen, och ungefär så fungerar Julio Cortázars värld. Argentinaren Cortázar (född i Belgien och under en lång period bosatt i Paris) var också en del av den sydamerikanska El Boom-rörelsen tillsammans med författare som Vargas Llosa, Marques och Fuentes. Rörelsen hämtade intryck från både västerländsk modernism och en mer traditionell sydamerikansk berättartradition, och detta syns tydligt hos Cortázar. Till synes vardagliga händelser varvas med övernaturliga inslag, och novellernas perspektivskiftningar gör så att jag som läsare inte vet vem jag ska tro på. Som i novellen där en man via brev (novellerna innehåller många brev) bjuder in en gammal vän till middag, men där brevet i vilket vännen tackar för middagen och berättar om två andra vänners schism är daterat till dagen innan. Cortázars sätt att skriva tvingar läsaren att ifrågasätta sina perspektiv och godta lagar för sakers skeenden som man annars skulle ha förkastat.

Trots att denna samling sträcker sig över tiotals år, och flera av novellerna är av helt olika karaktär, finns det många saker som förenar dem. För mig är det, förutom de magiska och absurda inslagen, berättarperspektivet. Dessa två går givetvis hand i hand. Berättaren i novellerna är ofta en personlig och självreflekterade jagberättare som är en resonerande och passiv iakttagare. Dessa egenskaper hos novellernas berättare gör att vi oftast tror på och känner sympati för dem. Vi litar på dem, och kanske är det därför vi som läsare tar emot de magiska och bisarra inslagen så bra?

Å andra sidan finns det saker som gör att vi kanske inte alls har fog att lita på berättarna. Många händelser i novellerna blir outtalade, och en del viktiga saker blir nämnt i förbifarten, i en bisats. Vissa av novellerna är näst intill svulstiga och fulla av liknelser. Men Cortázar skriver oss knappast på näsan.

Det som gör att vi ändå tror på de övernaturliga inslagen (inom ramen för fiktionen givetvis) är att Cortázars berättare har humor; de realistiska och vardagliga inslagen i noveller görs många gånger nästan lika bisarra som de magiska. Och det händer minst lika ofta att det är verkligheten som förbluffar oss, för långt ifrån alla noveller innehåller rent magiska inslag. Istället skapas magi på helt andra sätt: en uppenbarelse skapas av en orkester på en tangoklubb, en jazzmusiker förändrar jazzen men kan inte fullt ut skildra sina inre demoner. Novellerna har taktkänsla. Många av figurerna är inte ens rotade i den fasta verkligheten. De är outsiders, vilket ger dem en perspektivförskjutning i förhållande till den "riktiga" världen. En "riktig" värld, full av modernismens bussar, spårvagnar, tåg, båtar, som Cortázar, i mitt tycke, skildrar väl utan klichéer.

Med några få undantag imponerar Cortázar över hela linjen. Det är framför allt novellerna ut samlingen Inledning till astronomin som jag har svårt för. Dessa tangerar gränsen till ren science fiction, men är exempel på hur högtravande som är för högtravande, och där besjälade stjärnor verkligen är dötrista.

Har vi då drömt alltihop? Just det här "eller?", som avlutar de flesta av novellerna och ger dem en hemlighetsfull twist är nödvändigt för hela Cortázars novellskapelse. För hur ser världen egentlige ut, vad försiggår i våra egna huvuden? Och i andras? Ingen vet, och ibland är det skönt att slippa få svaren och bara helt opretentiöst lämna en föreställningsvärld med ett stort "eller?", och bara nöja sig med att det finns en man som kräks kaniner.