Gränslös kamp

Karl Ove Knausgård
Min kamp - Sjette bok
Utkom 2011

Var går gränsen för det sociala? I den sjätte och avslutande delen av Karl Ove Knausgårds romansvit Min kamp ställs frågan om vad man egentligen bör skriva på sin spets. Bokens syfte är att knyta ihop de fem tidigare delarna, att ge ett teoretiskt ramverk till den självbiografiska värld han där byggt upp.

Romanen tar vid när del 1 precis är på väg att publiceras. Alla som omskrivits i boken har fått godkänna sitt medverkande, men Knausgårds onkel Gunnar är fullkomligt rasande. Han anklagar brorsonen för att ha fabulerat ihop berättelsen och omständigheterna kring pappans död och hotar med att dra honom inför rätta. För Gunnar är gränsen för det sociala och för vad som är anständigt passerad.

Knausgård börjar plötsligt tveka om sin egen text, och hela projektet är i gungning; 5 delar står på gungfly. Kanske har Gunnar rätt? Kanske var det inte alls som Knausgård minns det? Som läsare skakas min värld om, när jag plötsligt inte vet om jag kan lita på sanningshalten i romanerna är ju plötsligt hela poängen borta.
Det som plågar Knausgård själv är dock inte böckernas trovärdighet, utan tanken på att människor plötsligt tycker illa om honom. Han som bara vill vara omtyckt, vara till lags, är konflikträdd och drar sig undan. Nu har han plötsligt dragit undan mattan på sig själv, sumpat sin enda chans att få vara i fred.

Min kamp 6 består egentligen av tre delar. Den första delen utspelar sig i kontexten av Gunnars upprördhet och hot, familjens liv i Malmö, hur del 1 blir till och konsekvenserna av publiceringen. Den första delen övergår sedan i bokens mindre skönlitterära mittendel, som börjar med att Knausgård (efter att ha börjat fundera över begreppet sanning) analyserar av dikt av Paul Celan på hundratalet sidor sidor, för att via vissa sidospår avhandla Hitlers Mein Kampf i ytterligare några hundratals sidor. Och ja, det är väl ungefär lika anspråksfullt som det låter. Även om mittendelen (en redaktörs mardröm kan man gissa, 500 sidor djuplodande essä mitt inne i ett litterärt självmord) stundtals är seg att läsa för den som förväntar sig en roman, är den nog så viktig för att förstå hela projektet. Det bärande temat är skillnaden mellan jag, vi och dem, och hur en sammanblandning av dessa slutar i katastrof. Genom att noggrant granska olika källor visar Knausgård också att Hiter (fram tills åtminstone 1930-talet) var en vanlig människa som blivit starkt stigmatiserad och förvanskad av historien. Hur kunde denna till synes vanliga människa, genom att förvanska jag och vi, få sig själv och andra att överskrida samhällets gränser till den grad att det resulterade i ett av världshistoriens största massmord?

Det här är förstås ett enorm stort anslag som egenligen smittar av sig på de tidigare böckerna. För väljer man att se de sex delarna som en helhet, som ett konstant övergrepp på regeln om att inte gå över den offentliga gränsen, äger också de rent självbiografiska delarna större sprängkraft, även om författaren själv tidvis slätar äver dem som oäkta (han har fått censurera så mycket namn och platser) och i princip rena hafsverk (del 5 ska ha skrivits på 10 veckor).

Den tredje delen av boken tar egentligen vid där den första slutar, men har ett helt annat syfte. Den är ett långsamt stegrande crescendo till den final där Knausgård, sorgligt men osentimentalt, skriver om frun Lindas sjukdom, om projektets yttersta konsekvenser: hans kamp har varit den att utstå livet han hamnat i och inte kan hantera, om att få skriva om det, om att bryta det socialas tabun - hennes kamp har varit på liv och död. De sista hundra sidorna är som en enda lång rasande ansträngning, ett sista bloss som hastigt flammar upp innan lågan för alltid ska släckas. Det är, kanske, sviten starkaste del och jag läser den med tårögd förundran.

Såhär långt in i romanen har Knausgård också hunnit bygga upp ett självförtroende: onkel Gunnar har fel, vi läsare kan slappna av, för det är inte pappan Kai Åge (som först här får ett namn) och alla andra han har beskrivit, utan sin egen bild av pappan. Sin egen bild av alla andra. Och den bilden är 100% sann. 

Sista boken är, likt sviten i stort, motsägelsefull. Jaget/författaren är på en samma gång ångerfull och förlåtande, försvarande och rättfärdigande. Det sista han vill göra är att göra folk obekväma, hänga ut dem, men det gör han, för att han måste, för att han har försökt överskrida de regler för det offentliga som finns. För konstens skull. För litteraturens skull.
För det handlar om att överskrida gränser, om tabun. Och i det enorma anslag som Knausgård lägger an, känns det inte alls svulstigt när han skriver att det lägervakterna i Treblinka bryter samma tabu som Knausgård själv bryter i och med skrivandet av Min kamp. Och för att bryta dessa tabun krävs hänsynslöshet. Den hänsynslöshet han visar sina anhöriga när han överskrider gränsen till det sociala gör ont, men är nödvändigt. Men inte heller här är han helt konsekvent, för han skriver att han inte har varit ärlig nog, och menar att experimentet är misslyckat då han inte ens har varit i närheten av att säga det han menar och känner. Men ändå inte helt värdelöst, för sprängkraften i det sociala överträdandet är enormt - själv har han ju åstadkommit all denna vrede, sorg bara genom att beskriva sin egen vardag.

Till sist är det sociala gränsöverskridandet över. För sina nära älskades skull dödar han sin författarkaraktär på sista sidan. De sista orden som klingar ut försluter gränsen för alltid; så skal vi kjøre hjem til huset vårt, og hele veien skal jeg nyte, virkelig nyte tanken på at jag ikke lenger er forfatter.