En matnyttig text om Svält - smal litteratur

Knut Hamsun
Svält / Sult
Utkom 1890

Jag måste ärligen erkänna att Knut Hamsuns Markens gröda är en av de få böcker jag inte har klarat av att läsa ut; den kastades på de ofullbordade läsningarnas skrothög för en handfull år sedan. Jag måste också ärligen erkänna att jag, varje gång jag i olika sammanhang stött på Svält, fått för mig att det var den jag läste och inte Markens gröda. Nåväl, det är ett problem jag har åtgärdat nu. Problemet med Markens gröda var att den var så förbaskat tråkig: en man flyttar ut i skogen, bygger en koja, skaffar en get, en fru, ett barn, odlar lite rovor. Jaha? Min reaktion är delvis sprungen ur ren ignorans, ur bristen på kunskap om författaren och hans djupa aversion mot civilisationen, ur bristen på kunskap om det samhälle och den litteratur som var i slutet av första världskriget.

Men låt oss lämna Markens gröda och prata om Svält, som delvis skulle kunna avfärdas på samma premisser. En ung medelklassförfattare raglar runt på Kristianias (Oslos) gator i sin jakt på några kronor, på ett bröd, på någon som vill köpa hans senaste författaralster. Och det är väl ungefär det som är handlingen. Åtminstone den yttre handlingen. Svält har kallats en av de stora moderna genombrotten i den nordiska litteraturen, och det baseras snarare på vad som händer innanför den yttre handlingen. Den stora antagonisten i romanen är hungern, svälten är det som ger bränsle åt handlingen. Men Svält handlar inte bara om jakten på mat. Den namnlösa berättaren i första person, vars jag upplöses framför läsarens ögon, är också på jakt efter något annat: mening i tillvaron, en högre makt, en gud, en rättvisa. Men den moderna civilisationen förvägrar honom det, och han får nöja sig med att tugga på spånbitar han hittar på gatan.

Ju mindre mat som fyller honom, desto mer vansinnig blir han. Och ju mer han snubblar runt på det moderna samhällets välståndsupplysta gator, desto mer gnager hungern och förnedringen i honom. Kan han sälja en rockknapp? En gammalt täcke?
En utväg ur, eller kanske snarare en konsekvens av, svälten blir fantasier och hallucinationer. Huvudpersonen tar sin tillflykt inåt: i långa partier går han runt och pratar med sig själv, fabulerar (?) upp en kärlekshistoria med en ung kvinna - Aglaja - och spelar diverse sinnessjuka (och hysteriskt roliga om man har den humorn) spratt med bland annat poliser och droskförare.
Svält är givetvis också en moralisk roman. Inte så att den delar ut några pekpinnar, utan snarare tvingar oss till att förhålla oss till huvudpersonens handlingar. Vad är moraliskt försvarsbart när man svälter? Ska man hålla fast vid samhällets moraliska normer trots att det innebär fara för det egna livet? Är det när man väl släpper den moralen man förlorar sig själv som människa? Eller är man kanske äntligen fri från konventionernas bojor (jag:et är en borgarklassens svältare, mån om sitt rykte och anseende) i det ögonblicket man slutar se sig själv med andras ögon?
I många avseenden är Svält en 1900-talsroman, en psykologisk skildring av en person vars tillvaro läsaren får följa genom en medvetandeström, en roman där fantasi blandas med verklighet, där realism blandas med absurdism.

Det sägs att till och med den store danske litteraturkritikern Georg Brandes kallade romanen enformig. Och det kan man ju skriva under på, men för det krävs alltså en stor portion ignorans. Svält är en roman som har mycket, som på många punkter förekom den moderna romanen, och säkerligen inspirerade författare som Kafka och Proust. Gott så.