You can run but you can't hide Hyde

Robert Louis Stevenson
Dr. Jekyll och Mr. Hyde / The Strange Case of Dr. Jekyll and Mr. Hyde
Utkom 1886 

Jag brukar kalla mig Furst Mysjkin i vissa sammanhang på nätet där jag av en eller annan anledning vill dölja mitt förträffliga IRL-namn. Mitt alter ego är döpt efter idioten i Dostojevskijs roman med samma namn, och kom till av mer eller mindre slumpmässiga orsaker. Fursten är en av världslitteraturens mest intressanta romanfigurer - namnet har fått hänga med och har ju till och med kommit att döpa denna blogg.
Furst Mysjkin är, som jag tog upp i min text om Idioten, det litterära resultatet av en genomgod romanfigur. Dostojevskij genomför ett test: låt oss skapa en teoretiskt konstruerad person och stoppa in honom i Petersburgssocietetens cyniska miljö och se vad som händer.
Jag kommer att tänka på fursten därför att hans antites dyker upp i romanen Dr. Jekyll och Mr. Hyde som jag - relativt sist på bollen - kommit för mig att läsa. Dr. Jekyll är en välrespekterad läkare som söker ett sätt att få ut sina mindre rumsrena drifter utan att riskera sitt goda rykte. Tack vare sina goda kunskaper i kemi lyckas doktorn skapa Mr. Hyde, en avskyvärd person som är den kroppsliga representationen av doktorns sämre sidor. Det positiva är att han inte bär doktorns utseende, och att han inte heller har de mentala spärrar doktorn själv besitter. Mr. Hyde är på samma sätt som Mysjkin ett teoretiskt experiment; vad skulle kunna hända om vi lät våra värsta sidor ta över vår personlighet. För det är precis vad som händer, Dr. Jekyll blir beroende av sitt alter ego och tappar kontrollen över den del av sin personlighet som är Mr. Hyde. Det är givetvis katastrof - Mr. Hyde är kapabel till vad som helst - till och med mord. Problemet för Dr. Jekyll är att medan han själv är en sammansatt person som innehåller både onda och goda sidor så är Mr. Hyde bara den värsta delen. Dr Jekyll innehåller således Mr. Hyde, medan Hyde själv inte har något förhållande till Jekyll annat än att de har genemsamma minnen.
Det hela är en delikat psykologisk mardröm, och det fyrtio år innan Freud presenterade sina idéer om jaget (den sammansatta personen), detet (människans Dr Hyde) och överjaget (sociala lagar, samvete osv). Själva idén om människans kluvenhet i två eller flera delar har dock funnits i tusentals år och gör att Dr. Jekyll och Mr. Hyde trots sin ålder är en roman som fortfarande känns aktuell.

Formen för romanen liktar mest en av dåtidens äventyrsromaner, konventionellt och enkelt men skickligt berättad i kapitelform (berättarens rådvilliga och stundtals sakliga ton liknar den i Jules Vernes böcker). Berättaren är den gode juristen Utterson som i den bästa deckarstil kämpar med att lägga pusslet med den vedervärdige Mr. Hyde som Jekyll verkar ha så stort förtroende för. Som läsare är vi lika ovetandes om Dr. Jekyll och Mr. Hydes förhållade som Utterson.

Lärdomen vi kan dra av romanen är att vi har alla en Mr. Hyde i oss; frågan är inte om vi har det, utan i vilken utsträckning vi låter honom styra vår personlighet. Kanske har vi också alla en Furst Mysjkin i oss, en naiv genomgod idiot som alltid kommer att utnyttjas av samhällets cyniker. Men vad tar isåfall den delen av Dr. Jekylls personlighet vägen? En tolkning man kan göra är en Stevenson inte alls tänker sig en människa som en individ som gör sitt bästa för att balansera mellan ont och gott, utan som en rent djurisk varelse som tack vara sociala regler är just vad vi kallar mänsklig. Det finns ingen furste, bara en Hyde som utan Jekylls sociala träning är ursprungmänniskan i sin renaste skepnad. Men den tanken gillar jag inte alls.