En stormbra bok på flera plan

Johannes Anyuru
En storm kom från paradiset
Utkom 2012

Johannes Anyurus hyllade roman börjar med att P, en ugandisk pilot, sitter i ett förhörsrum i Tanzania och försöker förklara varför han som utbildad stridspilot varit på väg till Zambia för att flyga besprutningplan. Som läsare vet jag inte om jag kan lita på P: han ger tvetydiga svar, han ljuger, slingrar sig och håller mun - och den allvetande berättaren ger inga ledtrådar. Sanningen är att P misstänker att hans människovärde ligger i det har har att berätta, och så länge männen i förhörsrummet inte fått höra hela sanningen kommer han att hållas vid liv.
Men jag kan vara lugn, P:s berättelse kommer sakta att nystas upp .

Anledningen till att P har fänglats är en militärkupp i hemlandet Uganda, där Idi Amin 1971 utropade sig själv till enväldig härskare. Det är stormen som har kommit; Idi Amin är en storm som svepar bort den afrikanska socialismens drömmer att göra Afrika till det paradis det var innan européerna kom till kontinenten. Men Idi Amin och händelserna i förhörsrummet är också en storm som kommer att svepa iväg P:s liv. Efter flera års militärtjänstgöring i Grekland (som vid denna tidpunkt styrdes av en militärjunta) gör han misstaget att åka tillbaka till Afrika, ett misstag som leder till att han hamnar i förhörsrummet, och i förlängningen också i flyktingläger och slutligen i Sverige.

Ibland använder man ordet "osentimental" i positiva termer, men jag skulle vilja ta bort o:et och använda ordet sentimental i positiv bemärkelse när det gäller denna roman. För en bra bit in i boken dyker Johannes själv upp i form av en jagberättare och ger berättelsen en behövligt sentimental ton. Jag:et berättar utifrån ett nutidsperspektiv och är P:s son, P själv är nu döende och det är sonen som nystar i P:s storm, i hans förhoppningar och drömmar.

P har en tuff barndom, han lever bland annat tillsammans med en av sina äldre bröder som slår och misshandlar honom. Han börjar drömma om frihet, att komma bort från hembyn, bort från den slående brodern. Att flyga blir en symbol för denna frihet; som ung spänner han fast sig mellan grenar och hänger fritt i luften, som lite äldre tar han värvning i flygvapnet och hamnar senare i Grekland. Rotlöshet är också ett viktigt tema i boken, och P står ständigt med ryggen mot framtiden och försöker binda ihop det kaos som är historiens vrakspillror. Han funderar på att sig sitt liv genom att sjunka ner i jorden och förenas med sina bröder och systrar. Jorden är en viktig symbol för både rotlöshet och död. Det går till slut upp för mig att P:s (dröm om sitt) hemland är en lögn. När han dör och begravs begravs är han blott en kropp som burit en historia, en kropp som hittat hem, hem till den svarta jorden.

Känslan är att Anyuru kan gestalta stora ämnen med små medel, att han kan använda bilder som jorden och flygandet utan att det blir klischéartat, känslan är att han inte använder en bokstav för mycket. Några avsnitt i romanen har han också lyckats göra löjligt spännande - när P planerar sin flykt från ett fångläger och mitt hjärta slår som aldrig förr kommer plötsligt ett kapitel skrivet av bokens jagberättare. Då är jag nästan på väg att skrika i frustation på tunnelbanan.

Det finns egentligen inget hoppingivande i historien om P, P är en kropp som bär på en historia, och Johannes Anyuru är den som måste berätta den. Han har lyckats att skriva en självklar, enkel och vacker prosa om en ful och komplicerad storm, om stormen som visar sig vara både Ugandas politiska situation och pappans liv.