Vardagsdramatik

Oj, så dålig aktivitet det har varit på bloggen sedan...sist. Just nu läser jag hänförande Cortázar-noveller och är inne på de sista dallrande sidorna av Min kamp-hexalogin. Så det det finns mycket att skriva om framöver.

Jag har aldrig gillat att läsa dramatik, det blir ju lätt pladdrigt liksom, har inte kraft eller ork nog att dra fantasin två led genom att först tänka mig det skrivna på en scen, sedan tänka mig vad själva scenframträdandet representerar i verkligheten. Däremot ter ju dramatik utmärkt för analys eftersom den i skriven form redan skalat av två lager fiktion. Jag hade 5-6 dramer jag hade tänk ge mig i kast med, men redan när jag läst klart Spöksonaten och I väntan på godot förstod jag ju att det inte kunde bli mycket bättre. Jag har inte gjort några vidare analyser helelr inser jag, men följande är en liten redovisning om vad som är kvar i huvudet på mig några veckor efter min läsning:

Becketts I väntan på Godot från 1957 handlar om två män, Estragon, och Vladimir, som väntar på just Godot. Den har blivit tolkad på miljarder olika vis, men jag håller mig nog på det torra när jag säger att det är ett absurdistiskt, humoristiskt drama om livets meningslöshet. De två herrarna vet nämligen inte på vad eller varför de väntar; väntandet har för dem fått ett värde i sig eftersom det är det enda som betyder något. Dramat är också karaktäriskt tack vare de korta och snabba ordväxlingar och kanske, inte minst, den klassiska återgivningen av dess händelseförlopp: Ingenting händer. Två gånger. Om man har bråttom kan man bara läsa den som den är, rakt upp och ner, med sin absurda humor och sitt tydliga "europa efter två världskrig vem fan har nåt att tro på längre"-tema. Om man har mer tid kan man ligga med den (nej inte så) på nätterna och skissera upp tankeschéman och dela med sig av sina tolkningar i mitt kommentarsfält. Går lika bra vilket som.

Strindbergs inlflytelserika Spöksonaten, från 1907, är lite svårare att beskriva. Den huvudsakliga intrigen går ut på att en student som är synsk  gör en hjältemodig insats, och att en direktör som heter Hummel tar reda på hans namn och får uppdagat att studentens far är skyldig honom pengar. Mot att studenten går på teater ska dock skulden avskrivas. Andra akten är en spöksupé, där hemligheter avslöjas och mumier tas ut och läggs in i garderober. Avslöjandet att Hummels prydliga borgarhem och liv varit en bluff klär av hela borgerskapet och avslöjar att ingenting i värden är vad det ser ut att vara. Dramats starkt magiska inslag står i bjärt kontrast till dess annars naturlistiska karaktär. Hur ska man då tolka Spöksonaten? Som borgerskapets kommande fall? Kan det till och med finnas ett klassperspektiv i dramat, där de lägre klassernas relativa oskuld speglas av att de ser de oförrätter (spöken) - bäst symboliserad när studenten ser en ung mjölkflicka - som de höga klassernas gamla dinosaurier (Jurassic Park gick på tv härom dagen) blundad så mycket för att de blivit blinda. Det tål att tänkas på.