Min kamp 4 / Min kamp 5
Utkom 2010
Så börjar alltså första delen av Min kamp. En av de vackraste och mest lovande inledningarna jag har läst i romanväg, helt i klass med Kafkas Förvandlingen och Tolkiens Bilbo. Det har nu gått ett och ett halvt år sedan jag i och med denna mening började läsa Min kamp-serien, och jag måste erkänna att jag aldrig tidigare varit så uppslukad av ett romanprojekt. Häromdagen fick jag den anspråkslöst 1100 sidor tjocka del 6 i present, och börjar således se slutet på detta livsprojekt.
Under sommaren har jag roat mig med att läsa - eller rättare sagt plöja - del 4 och 5, och tänkte följaktligen säga några ord om dem. Om del 1 var historien om faderns död och en viss tid i Knausgårds ungdom, och del två berättelsen om den krisande mannen som flyttar till fittsverige och blir småbarnsfar, så är band 3-5 den mer konventionellt berättade livshistorien - från barndom till nutid. Väldigt kortfattat handlar del 4 om Knausgårds högstadie- och gymnasietid, hans mognande, hans begynnande musikintresse, hans skrivarintresse, i stort sett den tid i en människas liv som formar en mest. Knausgårds mognadstid är väl, milt sagt, inte helt problemfri - författaren får chansen att använda sin fullt utvecklade arsenal av självutlämnande detaljer och ocensurerade tankar i sitt berättande. Min kamp 4 är en egentligen en rätt deprimerande bok full av brännande skam, förblindande självförakt och destruktiv osäkerhet (något som i och för sig präglar alla delarna). Det hela känns otroligt nära och realistiskt då Knausgård verkligen har förmågan att skildra den unga mannens förehavande utan att göra den äldre författaren närvarande. Detta innebär att berättandet är i stort sett linjärt, och det händer rätt sällan att berättaren bryter fiktionen som han så ofta gör i de tidiga delarna (ett exempel är när "författaren" griper in i del 3 med frågeställningen varför hans minns så lite av sin mor - till skillnad från den ständigt närvarande fadern - och drar slutsatsen att likgiltigheten på något sätt är det bästa en förälder kan uppnå). Detta är visserligen något jag kan sakna, och som försåg de första delarna med ett välkommet metalager. Å andra sidan blir den yngre Knausgård mer närvarande när det inte finns något berättartekniskt som är där och markerar avstånd.
Handlingen består i att den unge Knausgård flyttar till nordnorge för att arbeta som lärare och för att skriva (och för att ragga på tjejer och dricka i kopiösa mängder.) Skildringarna från det lilla samhället varvas med tillbakablickar från ungdomstiden, och väver således ihop berättelsens nutid med den tid som förflutit sedan del 3 i serien.
Låt oss vara ärliga och säga att den tonårige Knausgård är rätt brunstig. Del 4 slutar, något övertydligt, med att den frustrerade unge mannen äntligen får lämna den lilla byn i nordnorge och blir, både rent bildligt och symboliskt, förlöst i ett tält på Roskilde.
Del 5 behandlar ett betydligt större tidspann, och tar vid när Knausgård flyttar till Bergen och börjar på Skrivekunstakademiet. Han är förlöst, han är fri; stora drömmar väntar. Men författardrömmarna går inte som de ska, hans känsliga ego får ta mycket kritik vilket han hanterar med helt skandalösa fyllor (som bland annat leder till otrohet och misshandel) följda av en hög portion ångest och självförakt. Det är otroligt ärligt skildrat, vilket gör att det stundtals är mycket plågsamt att följa den inte alltför sympatiske Knausgård genom 20-årsåldern. Men det är också mycket jag kan känna igen mig i, och värdet av att med litteraturens hjälp få gräva ner sig såhär långt i en annan människas psyke kan jag inte prisa nog. Och för att återknyta en smula till rubriken är väl någon sorts mantra i Knausgårds liv "du ska fan inte tro att du är nåt", något som sätter fingret på den sorts motsägelsefulla värld som Min kamp utspelar sig i. För visst fan måste man tro att man är något när man utser sig själv som huvudperson över tusentals romansidor?
En annan viktig sak jag har reflekterat över i mitt läsande av Min kamp är livets avsaknad av fiktionens krav på orsak och verkan. Nu är det visserligen viktigt att påpeka att Min kamp är ett fiktivt verk, men berättandet följer inte alls den lag av orsak och verkan som en stor del av alla fiktion gör. Det innebär att långa delar av böckerna består av fragmenterade tankar och handlingar som inte direkt leder till något annat än att utveckla bilden av svitens huvudperson. För min del är dessa delar positiva, det betyder att jag kan tilldela dem ett egenvärde, jag kan läsa dem för sig själv och inte bara som berättartekniska element som främst tjänar en historias syfte.
Knausgård blir till slut författare, men vedermödorna är givetvis inte slut där: för nu väntar dåliga recensioner, skamliga intervjuer och pinsamma författaruppläsningar. Nä, denna ytterst välskrivna, intressanta, och för mig helt unikt skriva, kamp tar aldrig slut. Åtminstone inte om förrän c:a 1100-sidor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar