Demonförfattaren Paver

Michelle Paver
Evig natt / Dark Matter
Utkom 2010

Jag föresatte mig nyligen, för ovanlighetens skull, att läsa "en arktisk spökroman". Och det såg jag fram emot efter en hård sommar full av Knausgårds fylla och bakfylleångest. Och visst, romanen utspelade sig i Arktis, och visst, det förekom spöken - så helt besviken kunde jag ju ändå inte bli. Fast det blev jag ändå.
Författaren Michelle Paver är mest känd för sina barnböcker, framför allt Björnbröder-serien, men tar i och med Evig natt steget in i vuxenlitteraturen. Eller? Bokens huvudperson är 28-årige Jack, men de dagböcker som romanen bygger hade lika gärna, med några få undantag, kunnat vara skrivna att en 17-åring. Även språk, uppbyggnad och form är snarlik den som kännetecknar ungdomsromanen. Resonemangen i Jacks dagbok blir förhållandevis grunda, och de personporträtt som dagboken ger är inte heller särskilt djuplodande.

Jack är en britt ur undre medelklassen vars liv har gått i stå i 1930-talets England. Så när fyra överklassgrabbar kommer med erbjudandet om att följa med på en vetenskaplig expedition till Svalbard bestämmer han sig för att följa med. Redan här vet vi, tack vare en helt onödig (men ungdomsboksmässig) prolog att Jack så småningom kommer att lämnas ensam i den arktiska natten - detta gör läsandet mer eller mindre till en (välskriven) Jules Verne-inspirerad transportsträcka i väntan på Jacks isolering. Den är ju bokens drivkraft, kommer han att bli galen under de ensamma månaderna i Arktis? När Jack så småningom, efter diverse missöden, lämnas ensam i den arktiska natten är det dags att bekänna färg. Hur påverkas han av ensamheten, mörkret, kylan? Han hinner visserligen bekämpa både inre och yttre demoner, men som läsare hinner man aldrig drabbas av den känsla av obehag och maktlöshet som Paver strävat efter och förberett i och med bokens uppbyggnadsfas. Detta beror delvis på att Paver bereder alldeles för lite plats åt Jacks isolering, romanens 240 sidor hade lätt kunnat utökas med 100 till. Jag blir inte särskilt skrämd, vilket är ett dåligt betyg då jag i vanliga fall är pinsamt lättskrämd och drömmer får läskiga drömmar av det mesta. Men jag ska inte såga boken totalt, det finns en del bra att lyfta fram: Pavers miljöbeskrivningar, den välskrivna dagboksformen och ambitionen att diskutera klasskillnader och motsättningar är några av romanens förtjänster.