Yoko Ogawa
En gåtfull vänskap
Utkom 2003

Det finns vissa romaner som passar perfekt på Pocketshop. En av dessa är En gåtfull vänskap av Yoko Ogawa.
För att vara en roman som passar perfekt på Pocketshop gäller det givetvis att uppfylla vissa attribut. Jag kommer nedan att gå igenom några av de attribut som En gåtfull vänskap uppfyller.


Ha en tydlig berättelse
Behovet av en tydlig berättelse, eller ett tydligt koncept, är något som ligger väldigt långt fram i historien om vår tid. I det senaste avsnittet av Filip och Fredriks ibland briljanta podcast tas Martin Björks Instagram-konto upp som ett exempel på den tydliga berättelsen, hur en havstäckt horisont, en solnedgång och fyra personer som skriver "LOVE" med sina kroppar är helt rätt i tiden. Mot detta ställer man en Lars Norén-figur, som med sina subtiliteter är hopplös omodern inte alls gångbar på Pocketshop.
En gåtfull vänskap är en berättelse som bygger på en väldigt tydlig idé. En matematikprofessor har råkat ut 30 år tidigare och kan sedan dess bara minnas nya saker 80 minuter åt gången. Boken handlar om ett hembiträde och hennes son, som professorn givetvis glömt varje morgon, men som långsamt uppfylls av det vackra, och tragiska, i hans värld. Tydligt!

Ha ett enkelt spåk
Detta Pocketshop-attribut delas givetvis av många andra sammanhang, och egentligen finns det väl inget som säger att det överhuvudtaget skulle finnas någon mening med ett "svårt" språk. Språket kan ju däremot ställa olika frågor till sin läsare, det kan lura oss, utveckla en berättelse, leka med våra förväntningar, ge oss tillträde till andras hjärnor och så vidare. Ett enkelt språk struntar i detta, det håller sig till att föra berättelsen framåt, till att föra dialoger och till svepande miljöbeskrivningar. Eftersom En gåtfull vänskap består av ett sådant tydligt och intressant koncept finns det väl heller ingen anledning till att krångla till det hela. Men visst hade författarens kunnat använda språket till att införliva viss dynamik i sina litterära figurer, för tyvärr blir såväl hembiträdet som professorn och barnet lika statiska som professorns formler.

Glänta på locket till det sublima
Det sublima, eller det oändligt stora, är något som mänskligheten ständigt fascinerats av. Eftersom vi inte kan ta på det eller förklara det, blir det sublima en lika lockande ingrediens i en roman som socker i en bulle (socker kan man å andra sidan både ta på och förklara men jag orkar inte komma på någon bättre liknelse). I En gåtfull vänskap representeras det sublima av matematiken; i det oändligt stora, men obegripliga, i de tal och mönster som professorn med 80-minutersminne begrundar över och ber hembiträdet och hennes son att begrunda över. Jag avfärdar inte att matematik kan vara intressant - har själv läst hela alfabetets mattekurser på gymnasiet - men att bara låta en av sina romanfigurer sitta och begrunda över det vackra med primtal och låta det fungera som en sorts analogi för att förklara det sublima i livet köper jag inte riktigt.

Ha en lockande blurb
Nu är visserligen denna företeelse (som för övrigt peakade i Sverige med Lasse Berghagens "Den roligaste bok jag någonsin läst"-blurb på Hundraåringen...) ingenting som har med den ursprungliga texten att göra. Men eftersom detta (delvis) är en kontextuell analys kan jag meddela att blurben lyder "Högst originell, oändligt charmfull. Och enormt gripande." Och alla vet vi ju att Paul Auster vet vad han snackar om när det kommer till originalitet. Den som föväntar sig en brottningsmatch mellan fiktion och verkligen, ett lekfullt narrativ eller ett par metalager i En gåtfull vänskap blir dock gruvligt besviken.


Sammanfattning
En kort sammanfattning blir alltså att En gåtfull vänskap är en enkel och väl fungerande Pocketshop-bok, den är lätt att komma in i och passar att läsa på till exempel ett tåg eller en tunnelbana. Romanen bygger på en mycket intressant idé och är välskriven, men kommer antagligen inte att öppna dörren till mänsklighetens inre åt dig.