Välkomna ombord sk'Aniara

Harry Martinsson

Aniara

Utkom 1956

Jag var helt säker på att jag hade fört anteckningar om läsningen av Aniara, Martinssons rymdepos som skildrar människans långa, kalla och oundvikliga död. Anteckningarna bestod av hänvisningar till verkligt intressanta, vackra och tänkvärda delar av eposet som jag hade tänkt dela med mig av inför denna bloggs ofantliga och kunskapstörstande publik. Förlusten, eller det eventuella inbillandet, av anteckningar ger mig emellertid chansen till följande uppmaning: läs hela skiten!
Aniara består av sammanlagt 103 sånger, vardera om någon eller ett par sidor, som skildrar invånarna på rymdskeppet Aniaras färd mot undergång. Sångerna är uppbyggda på olika sätt, vissa på frivers, vissa mer strikta till formen och andra rimmade - allt efter sångens syfte och stämning. Jorden är, på grund av bomber och livsfarlig strålning, numera en obeboelig plats och efter att ha lämnat hemplaneten till ljudet av sirener hamnar Aniara ur kurs; utan möjlighet att vända om glider skeppet, senare beskrivet likt en sarkofag, in i den tysta rymdens mörker. Det är förstås en slående bild av människans maktfullkomlighet och därpå följande långsamma död, lika mycket en skildring av människans dubbelbottnade natur som en varning till kommande generationer (1956 var det atombomben som var det "stora hotet", vi har visserligen kärnvapen spridda lite här och var runt jorden, men det aktuella ämnet idag är såklart klimatförändringarna och den globala uppvärmningen, även om många makthavare tyckt ha "glömt bort" detta).

Det finns många intressanta aspekter av Aniara värda att ta upp. Som sciencefiction-drabbad måste jag nämna den fantastiska mimam. Eposets berättarjag tjänstgör på skeppet som mimaskötare, och beskriver miman som en sorts allvetande datamaskin, som skapar bilder av och åt människorna men som till slut går under till följd av människans egen grymhet. Här kan man dra paralleller till ökända megadatorer som HAL-9000 i 2001, och fråga sig om inte en superintelligens som går under är det värsta vi människor kan tänka oss: vi förser något, en maskin, med det bästa vi har av moral, kunskap och intelligens men den går ändå under till följd av våra egna brister.
En annan aspekt är 50- och 60-talets splittring mellan naturvetenskap och humaniora. Martinsson var självlärd, och hade således inte institutionaliserats i ett tänkande där de två vetenskaperna stod i motsättning till varandra. I eposet, däremot, kan man se en tvetydig inställning till naturvetenskapen; den erbjuder både tröst och inger skräck och tomhet.

Slutligen måste det medges att Aniara lika mycket är en filosofisk jakt på människans roll i "rymden" och sin egen skapelse som en dystopisk sciencefiction-berättelse; det är emellertid just detta som gör den så fascinerande än idag. Aniara är unik, blanda Homeros med Star Trek och du har Aniara. Sämre kan vi väl ha det, eller?