Murakamikaze och Gaos lilla röda. De bortglömdas maraton, del 2.

Haruki Murakami
Kafka på stranden / Umibe no Kafuka
Utkom 2002

Man kan säga mycket om personen Murakami, men jag nöjer mig med att istället skriva om Kafka på stranden då allt för mycket redan sagts om denna klurige japan som helt verkar styra mediabilden av sig själv. Kafka på stranden handlar om den unge Kafka Tamura som tillsammans med en inre kråkröst, Kafka betyder väl just kråka eller nåt på tjeckiska, rymmer hemmifrån vid 15 års ålder. Med sig har han Oidipus-myten om att han ska mörda sin far och ha ligga med sin mor. Den handlar också om den lite äldre Nakata, en man som förlorat förståndet vid en mystisk händelse under andra världskriget men som i gengäld fått övernaturliga förmågor, till exempel den att tala med katter. Kafkas resa leder honom till ett gammalt bibliotek där han tillsammans med en androgyn bibliotekarie och en äldre kvinna med ett sorgset livsöde, och med en hintning om att kunna vara Kafkas moder, gör sitt bästa för att krångla till historien. Nakata, däremot, ger, efter att ha gjort sig av med den kattslaktande banditen Johnnie Walker från whiskeyflaskan, ut på roadtrip där godhjärtade lastbilschaufförer hjälper denne mentalt handikappade människa att leva ut sina fantasier. Det spökar och det regnar makrill, och den stora frågan är hur och när berättelserna om Kafka och Nakata ska bindas ihop - det gör de, tror jag, bland annat med hjälp av överste Sanders (från Kentucky Fried Chicken), en ingångssten och två avhoppade soldater från andra världskriget. Det är en salig röra och romanen balanserar hela tiden mellan omdömena "fantastiskt" och "bara för mycket".
Murakami har, som det så ofta påpekats, en förmåga att blanda fantasi och verklighet på ett sätt som känns helt naturligt, både för karaktärerna i romanerna och för läsarna. Om man utgår ifrån att Murakami har tre fötter (vilket han mycket väl skulle kunna ha) kan man säga att han har ena foten i magisk realism, den andra foten i österländsk myt och den tredje foten djupt rotad i västerländsk populärkultur. Jag tror att det är kombinationer av dessa tre i sig väldigt välanvända grepp som delvis kan förklara framgångssagan Murakami.
Kafka på stranden består till en stor del av symboler, metaforer, bilder, hänvisningar, referenser och tecken, och även om dessa delvis spelar sin roll är det också något jag ibland kan störa mig på. Jag kan ana en viss tendens till effektsökeri, ett listigt lockande till eftertänksamhet vilket tvingar läsaren in i limbo - "vad är det här nu då?" - men sällan leder till några svar. Nu är det mycket möjligt att alla dessa hänvisningar faktiskt leder någonstans, men det försvagar egentligen inte poängen i mitt resonemang att han någonstans försöker gömma undan en bristande intrig eller framställning bakom ett tjockt lager av hänvisningar.
Jag gillar såklart Murakami, och kommer inom en snar framtid att läsa Fågeln som vrider upp världen, för hur mycket jag än försöker slå hål på ballongen så sitter jag likväl och gillar det han gör väldigt mycket.
Litteraturens värld är en skev sådan, och det är väl därför vi älskar den?

Gao Xingjian
En ensam människas bibel / Yige ren de shengjing
Utkom 1999

500 sidor: 250 sidor kinesisk kulturrevolution, med maktspel, tragedier, hat och barriärer; 250 sidor exilförfattarältande, sex på europeiska hotell, lugn, trygghet, blasé.
Det har hunnit rinna vatten under broar sedan jag läste romanen så till hjälp tar jag den lilla fusklapp jag som omsorgsfullt satt som ett bokmärke mitt i romanen. Den är rätt sparsam med anteckningar. Exilförfattaren, som med hjälp av en tysk-judisk kvinna till slut skildrar sitt förflutna under den proletära kulturrevolutionen, berättar här om sin ungdom som först deltagare sedan betraktare och offer under revolutionen. Det som skildras är ett vanvett där förtryckets mekanismer och manipulativa natur framkommer som tydligast - vilka är med oss och vilka är med dom, och vems sak kämpar jag för? Turerna är många och risken är att de läsare som, liksom jag själv, inte till 100% har koll på Kinas revolutionära historia riskerar att bli överväldigade av det pussel av olinjärt historieberättade de inte klara av att lägga. Författarens samtida exilliv handlar framför allt om frihet: friheten att vara oengagerad, friheten i att kunna skita i allt. Och kanske framför allt friheten som litteratur, eller litteraturen som frihet. Tack vare de olika berättarteknikerna kan man säga att författarens självbiografiska (men också förljugna) roll diskuteras.
En ensam människas bibel är (apropå Murakami) en sån roman där en kvinna och en man inte kan vara i samma rum utan att älska med varandra, och där en sexscen inte kan beskrivas utan att kvinnans "svällande bröst" måste beskrivas. Ett alltför vanligt och tröttsamt skildrande av en åldrad intellektuellt mans själsliga (och uppenbarligen, köttsliga) depravering.
Men vem är egentligen jag kritisera en man som gjort ett verk av universell giltighet, bitter insikt och språklig sinnrikhet, som öppnat nya vägar för kinesisk romankonst och dramatik (Nobellprismotivering från år 2000)? Retoriskt slutkläm, poäng Peter.