Robotar, pirater och hemska blommor. De bortglömdas maraton, del 1.

Ibland läser man en bok som man glömmer bort att skriva om, och ibland läser man en bok vars intellektuella värde ligger så högt att man drar sig för att skriva om den. Ibland läser man en tråkig och oinspirerande bok som tar död på ens ambitioner, och ibland läser man böcker som är så bra att man inte vill förstöra upplevelsen genom att gå in och hacka i den. Allt detta är friheter man kan ta sig när man inte har någon som helst press eller ansvar för att skriva om det man läser. Trots att jag missar att skriva om en del försöker jag ibland ta igen några förlorande tankar och påminna minnet om en extra spännande intellektuell kamp eller några rader som ögonen ansträngt sig på. De gånger jag springer ikapp mig själv brukar jag kalla för maraton och det är dags för att sådant nu. I vanliga fall brukar jag skriva relativt mycket om varje bok men när jag går igenom viktiga läsningar som jag har missat sköljer en flod av litteratur över mig och rundar av mina förväntningar likt en klappersten på en ensam strand. Del ett presenteras således nedan:



Isaac Asimov
Jag, robot/Я, робот
Utkom 1954

Jag, robot består av nio noveller och har ingenting med den idiotiska filmen med Will Smith att göra. Novellerna består av vissa återkommande karaktärer och platser men beskriver framför allt framväxandet av robotåldern och de tänkande robotarna, något som borde ske ungefär nu om det inte vore så att novellerna var ren fantasi. Något de flesta kan hålla med om att de är. Vad som däremot inte är ren fantasi är de moraliska dilemman som medföljer utvecklandet av dessa tänkande robotar. Hur ska en robot med högre, i jämförelse med en människa, mental och fysisk förmåga behandlas och begränsas? Är det moraliskt rätt att hålla tänkande varelser som fångar, och vad är egentligen en människa? Detta är novellernas absoluta huvudtes och utifrån detta utvecklade Asimov robotikens senare världsberömda lagar:

1. En robot får aldrig skada en människa eller, genom att inte ingripa, tillåta att en människa kommer till skada.

2. En robot måste lyda order från en människa, förutom om sådana order kommer i konflikt med första lagen.

3. En robot måste skydda sin egen existens, såvida detta inte kommer i konflikt med första eller andra lagen.

Stora delar av novellerna handlar om hur man ska lösa problem med robotar som verkar har gått runt, missuppfattat eller misstolkat robotlagarna - de visar sig emellertid inte alltid vara så enkla att tolka. För mig, som är en person som på ett populärvetenskapligt plan är teknik- och rymdintresserad (även om jag tog mig igenom gymnasiets Fysik B genom att lova läraren att inte läsa vidare - en rolig anekdot som jag gärna berättar i mån av intresse), finns det inget mer intressant att läsa än en bok som är a) klassisk, b) handlar om rymden och robotar och c) tar upp moraliska och filosofiska dilemman i anslutning till detta.
Asimovs noveller publicerades för första gången i det kultförklarade (och vad jag tror numera nedlagda) amerikanska science fiction-magasinet Gnome Press. Novellerna försågs sedan med en ramhistoria, emedan novellerna fortfarande kan läsas fristående. Sa jag att filmen med samma namn är kass?

Fritiof Nilsson Piraten
Bombi Bitt och jag
Utkom 1932

Jag hade i samband med att jag läste den här boken börjat skriva på en lång och snårig harang om Jimmie Åkesson och den obegripliga glorifieringen av ett fattigt och fördomsfullt jolotte-Sverige. Men texten försvann och det kanske är lika bra det. Inte sällan är jag ute på djupt vatten (jag vadar förvisso väldigt grunt i jämförelse med Jimmie Åkesson) och min kunskap kanske inte är tillräckligt stor för att dra sådana svepande samhällsförklaringar.
Istället nöjer jag mig med att säga att Bombi Bitt och jag är en underhållande, rolig och (bitvis åtminstone) självbiografisk skröna från Piratens eget liv, inte helt olik Tom Sawyer. I samband med ett blogginlägg om bra romaninledningar på Järfälla folkbiblioteks blogg skrev jag såhär om boken:

Min vagga vaggade i Tosterup i Färs härad i Malmöhus län. Min far var stins i Tosterup. Mina föräldrar voro goda och ömma. Jag var en vanartig son.

Det här är ju förstås en klassisk inledning och tillhör Bombi Bitt och jag skriven av Fritiof Nilsson "Piraten". Det som är så briljant är att den gode piraten kan hålla sig två rader innan han bryter vanföreställningen om den goda sonens fridfulla uppväxt. Inledningen bär dessutom tecken på det muntliga berättararv som så tydligt präglar Nilsson Piratens författarskap. När jag ändå är inne på Nilsson Piraten kan jag givetvis inte hålla mig från att citera det som kan läsas på hans egen gravsten: ”Här under är askan av en man som hade vanan att skjuta allt till morgondagen. Dock bättrades han på sitt yttersta och dog verkligen den 31 jan. 1972.”

Länken till hela blogginlägget finner ni här: http://jarfallafolkbibliotek.blogspot.com/2011/02/en-bra-borjan.html

Charles Baudelaire
Det ondas blommor/Les Fleurs du Mal
Utkom 1857

Det här är väl egentligen inget man kan recensera, för hur kunde man göra det? När har man egentligen "läst ut" en diktsamling? Den klassiska Det ondas blommor som har inspirerat så många poeter, författare och konstnärer de senaste 150 åren. Denna äckliga, livfulla, ångestfulla, själsliga, eskapistiska och underbara skildring av poesins rus och kärlekens galenskap är svår att beskriva på något annat sätt än att uppmana er alla att läsa den, inte nödvändigtvis för att jag tror att den faller alla i smaken utan för dess hysteriska karaktär och dess samtidigt livsbejakande som livsförskjutande (författaren dog ju själv i syfilis t.ex.) innehåll.

Till slut får jag be om ursäkt för att jag har en tendens till att skriva långa, svepande och dåligt formulerade meningar; jag sitter med en uppsats och känner hur det akademiska språkets torra och klara formuleringar inte alls passar en så färgglad och komplicerad person som jag. Mindre förenklande på bloggen helt enkelt, här får jag utlopp, här vågar jag vägra det enkla.