En sann historia, så att saga.

Selma Lagerlöf
Gösta Berlings saga
Utkom 1891

Selma Lagerlöf var en fantastisk person på många sätt; hon blev inte bara första kvinna att få nobelpriset i litteratur (1909) utan blev även som första kvinna både utnämnd till fil. hedersdr. (1907) och invald i mansklubben Svenska akademien. Debuten Gösta Berlings saga tillhör såklart en av den svenska litteraturens allra största klassiker och det är ju nästan pinsamt att jag med tre terminers litteraturvetenskap i ryggen inte har läst den förrän nu. Jag måste givetvis försvara mig med att säga att jag läst andra delar av hennes författarskap – den första bekantskapen med Lagerlöf gjorde jag hemma hos min farmor som vid övernattningar satt vid sängkanten och läste ur Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige vilket tidigt fick mig att tro att farmor, Astrid Lindgren och Selma Lagerlöf var ungefär samma person. Så var givetvis inte fallet.

Gösta Berlings saga kretsar kring den i första kapitlet avsatte prästen Gösta Berling och den brokiga skaran män i som håller till på gården Ekebys kavaljersflygel, som sätter värde i att förlusta sig och som sprider både glädje och olycka i trakten. Runt denna gård, vars förlaga är hennes eget Mårbacka, målar Lagerlöf upp en bild av 1820-talets Värmland fullt av skrönor och färgglada livsöden. Tack vare Lagerlöfs förmåga att berätta en historia, tack vare det poetiska, och stundom rent av smäktande, språket och avsaknaden av moralkakor får historierna och karaktärerna liv. Resultatet blir en roman som, trots att det som skildras knappast är något dagens läsare kan relatera till, känns tidlös. Trots att, eller kanske tack vare att, romanen bröt mot dåtidens realism och naturalism kan den läsas som så mycket mer än ett tidsporträtt bestående av moralfilosofiska frågor.

Trots avsaknaden av moralkakor och ett tidstypiskt moralfilosofiskt ältande (missförstå mig rätt nu, moralfilosofi är nästan alltid bra, en av mina favoritförfattare är Hjalmar Söderberg och vad är väl Doktor Glas om inte moralfilosofiskt ältande på högsta nivå?) innehåller romanen några rätt starka huvudbudskap. Dessa kan ses som bejakandet av ett kristet förlåtande, tron på kärleken och vetskapen om att även de godaste intentioner kan gå fel. Ett exempel är när den bortkörda majorskan till slut förlåter Gösta, vilket leder till att den onda Sintram som står i förbund med djävulen förgörs. Ett annat är när en av berättelsen bifigurer, Mamsell Marie, lär sig älska kärleken och uttrycker sina tankar såhär "Solskenet är likt kärleken. Vem känner inte till de illgärningar den har begått, och vem kan inte låta bli att förlåta den?". Ett tredje är Gösta Berlings intentioner: han som vill gott men som kör bort Majorskan, han som går i förbund med djävulen, blir avsatt som präst, översvämmar Ekeby kvarn, och som i sin övertygelse om att han inte räcker till krossar så många unga hjärtan. Karaktären Gösta Berling ska förresten vara baserad på Lagerlöfs egen far, en man som ville gott men som söp bort författarens älskade Mårbacka. En ironi i sammanhanget eftersom den försupne Gösta Berling bidrog till att Lagerlöf senade kunde köpa tillbaka gården.
Så kan man alltså läsa boken som en hyllning det kristna förlåtandet och som enfaldig men beundransvärd tro på kärleken. Men kan också läsa varje kapitel som fantastisk skröna, man kan njuta av Lagerlöfs vackra språk, fascineras av de vindlande karaktärerna eller läsa boken som ett porträtt av Sverige och Värmland för 200 år sedan. Det finns mycket att ta av i Gösta Berlings saga, och svenska skolbarn kommer nog att få dras romanen ett bra tag till.