Vad metafår det lov att vara damen?

Sara Stridsberg
Darling River
Utkom 2010

Fångad mellan barndom och vuxenliv åker Lo tillsammans med sin pappa i cirklar runt staden. Resorna bär oftast av till stranden där Lo låter sig utnyttjas av ändlösa rader anonyma män. Dolores, som ska föreställa Nabokovs Lolita, har hemska drömmar om det barn hon väntar och är mycket riktigt på väg till barnsängsdödens Alaska. En okänd mor reser - efter att ha lämnat man och barn - planlöst runt i europa och bryter upp varje gång hon talar med en person mer än en gång. En vetenskapsman försöker lära en apa att teckna och förgriper sig under sina ansträngningar på henne både fysiskt och psykiskt.
Detta är de fyra berättarlagren i Sara Stridbergs Darling River, uppföljaren till den prisbelönta Drömfakulteten från 2006.
Darling River är såklart en hemsk och upprörande men stundtals både vacker och (i dubbel bemärkelse) fängslande berättelse om något vi kan kalla den kvinnliga erfarenhetens svärta. Berättelserna flätas som tur är aldrig samman, utan utvecklas på varsitt håll mot förfallet; de kvinnliga kropparna ruttnar, blöder, åldras, varar, spricker och gulnar tills att jag bestämmer mig för att lägga ifrån mig boken. Samtidigt kan berättelsen om den inburade kvinnliga apan som drillas i fångenskap säga en del om hur vi ska se på kvinnorna de andra berättelserna.

Allt ovanstående talar för en skrämmande, stark och oförglömlig läsupplevelse och just därför gör det mig lite extra besviken att konstatera att jag inte kan stämma in i den hyllningskör som nästintill unisont hyllat denna roman. Jag tror att den främsta anledningen till detta är att jag inte riktigt köper det högtravande språket eller den självsäkert uttänkta pretentionen som boken är uppbyggd på. Det blir lätt översållat med metaforer, referenser, liknelser och symboler. Det känns slitet när en kvinna reflekterar över sig själv genom att titta sig i spegeln en tionde gång; det känns slitet när en klänningsknapp av "pärlemor" för elfte gången slits av; det känns slitet när det för tolfte gången konstateras att en kvinna, likt en fjäril mitt i ett vingslag, fastnat i sin egen barndom.

Avslutningsvis måste jag konstatera att Darling River visserligen är läsupplevelse, men också dela med mig av de bokstäver jag så noggrant plitat ner i min svarta anteckningsbok under läsningen: "Är det verkligen bra?"