Namnam för novellälskare

Nam Le
Båten / The Boat
Utkom 2008
Översättning av Ylva Mörk

Nam Le är en man född 1978 som vid ett års ålder tvingades lämna hemlandet Vietnam för att som båtflykting flyta i land på någon av Australiens stränder. Båten är den hyllade och prisbelönta (den har erhållit åtminstone elva litterära pris) novellsamlingen som fått kritiker och läsare världen över att hoppas på en ny stjärnförfattare ("Och kanske på så vis i efterhand verkligen kunna slå fast Båtens förträfflighet" tänker jag när jag läser baksidans puff eller blurp som lyder: Den kommer att bli ett mästerverk.)
Någonstans mellan Båten och ilandflytningen hann han bland annat med att jobba som advokat i Australien och flytta till USA för att där via en skrivarutbildning hamna på posten som fiction editor vid Harvard Review.
Med vetskapen om denna bakgrund kan jag rakt igenom novellsamlingen skymta små hål av Les egna frågeställningar och erfarenheter: från skrivandets våndor och kulturella möten om skam och skuld till det slutliga skvalpandet i en båt fylld av död och misstro någonstans i sydostasiens farvatten.
Samlingen består av sju noveller som i sig är rätt olika, både vad gäller innehåll och språk. I den inledande novellen med allt för långt namn för att jag ska orka skriva ut det är språket så avskalat och minimalistiskt att jag efter att ha läst Knausgård undrar om man verkligen kan skriva så här. Är det verkligen bra? Men det är det förstås. Det visar sig att Le verkar ha en förmåga att kunna anpassa stilen efter innehållet, för det finns något vietnamesiskt över den här sparsmakade stilen. När vi således träffar ett gäng latinamerikanska gangsters är språket mer uppskruvat, och när vi träffar på en ungdomsroman i Halflead Bay är språket enkelt och huvudpersonen igenkännande osäker. Det enda jag inte begriper är novellen Hiroshima, där språket är så fullt av enstaka meningar, referenser, namn, slagord och så tomt på skildringar, känslor, tid och rum att de 13 sidorna känns som 50. Minst.

Nam Le började sin författarbana med att skriva och läsa poesi. Det tycker jag mig bitvis märka. Den mer poetiska sidan som ibland bryter igenom ligger dock mycket nära gränsen till det effektsökande. Tydligast blir det i novellernas slutskeden, där läsaren istället för en klassisk upplösning blir översköljd av en eller ett par meningar, nästan aforismliknande, som ifrågasätter skeendet och knyter en knut på den novell vi så slentrianmässigt vill ha lösningen på. Vissa gånger köper jag det, som i slutet på den första novellen med det långa namnet:
Och det slog mig då hur det tar timmar, ibland dagar, för ytan på en flod att frysa till is -- att i sin hud innesluta den perfekta, kristallklara världen -- och hur den världen kan slås sönder av en anda liten sten som släpps ner som en ensam stavelse.
Nästa gång köper jag det inte, och det är där jag vill be Nam Le att spara på dessa effekter, för ju färre de är desto vackrare och mer effektfulla blir de. (Läser du min blogg kan du ju förresten maila och berätta lite om ditt skrivande.)

Men detta sagt måste jag erkänna att jag aldrig har varit någon novellälskare, och trots att Nam Les Båten delvis lyckas övertala mig är jag fortfarande övertygad om den längre romanens förträfflighet vad gäller karaktärer, form och innehåll. Jag är däremot lika övertygad om att Les noveller verkligen är en njutning för de med stor kärlek till den korta berättarform som kallas noveller.