Min kamp. Første bok
Utkom 2009
Livet är en gamp, sa kjerringa, hun kunne ikke si k upprepar Karl Ove Knausgårds farmor. Han, en prisbelönt författare som skildrar sig själv, hon, en symbol för tiden och kroppens förgänglighet. Farmodern har under de senaste åren sett sin son, Karl Oves far, långsamt och stadigt supa ihjäl sig, och på kuppen blivit både senil och alkoholberoende. Partiet där Karl Ove och brodern Yngve beger sig till den under flera år ostädade och nerkissade villan, där pappen precis har avlidit, och där de spenderat en stor del av barndomen är hemsk. Den är hemskt fult, den är hemskt vacker och det är hemskt spännande att inifrån Karl Oves betraktande perspektiv uppleva de tvetydiga känslorna inför denna fadersgestalt; å ena sidan någon han har önskat död, en demon, en idiot, och å andra någon att vilja bli bekräftad av, vilja bli sedd av. "Pappa är död" upprepar Karl Ove för sig själv mellan gråtattackerna, samtidigt som skammen för att fälla tårar för någon han önskat död bränner. Men att pappa verkligen är död, att pappa inte är mer levande än båren han ligger på, detta inser inte Karl Ove förrän på sista sidan.Hela Knausgårds första kamp behandlar emellertid inte sönerna begraver pappa-temat, han broderar under i stort sett hela romanen upp en ungdom präglat av en outsiders blick. Och den minst obetydliga detalj kan få berättarjaget att veckla upp ett stort ark från barndomen och ungdomens ibland suddiga pappershög. Och det är just i blicken, i den omtalade hyperrealismen, som präglar hela romanen, som dess stora förtjänster ligger - som historia är varken uppväxten på 70-talet eller faderns död några historier som i sig själv är särskilt speciella eller nyskapande. Det ligger istället i berättandet, där Knausgårds oberverande blick penetrerar såväl metafysik som minnen och skrivandet och gör romanen till något större än bara en uppväxtskildring, något som gör den till också en skildring av författarskapet, minnet, kärleken, utanförskapet och framför allt döden.
Knausgård väntar förresten inte längre än till första raden innan han sätter tonen för del ett av sitt sex verk långa romanepos; den måste vara en av de mäktigaste inledningar jag har läst: For hjertet er livet enkelt: det slår så lenge det kan. Så stopper det.
Kommer jag att läsa alla sex delar? Antagligen inte eftersom jag nu läst första delen på norska, och för att inte bryta hyllestetiken således måste köpa resterande delar i samma utgåva. Norskläsandet var för övrigt lite av en chansning som föll hyfsat väl ut, även om frustrationen av att läsa på 60% av normal fart ibland gjort läsandet lidande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar