Författarens död/paralysering/återuppvaknande

Jean-Dominique Bauby
Fjärilen i glaskupan / Le scaphandre et le papillon
Utkom 1997




Fjärilen i glaskupan är romanen som blinkades fram. Den tidigare chefredaktören för Elle skriver (eller blinkar) självbiografisk om livet före och efter slaganfallet som gjorde honom totalt paralyserad. För att kunna skriva uppfann Bauby ett system där han med hjälp av en assistent långsamt kunde blinka fram bokstäver, ord och meningar; det kunde ta upp till två minuter att få ner ett enda ord. Om man får vara lite cynisk kan man säga att Bauby lyckades skapa de perfekta förutsättningarna för en bestseller (vilket boken givetvis blev). Vi har för det första att göra med en bok av självbiografisk karaktär, en bok som innehåller den största av tragedier och den största av prestationer. För visst är den främsta prestationen inte romanens innehåll utan det faktum att den överhuvudtaget är skriven (eller blinkad). Vi har för det andra att göra med något som inte kunde passa mindfulnessåldern (jag vet att boken förvisso är författad -98, låt oss se på den som ett tecken om vad som komma skulle) bättre om så hela Baubys levnadsöde var påhittat av en spikmattesäljande västerlänning som konverterat till munk och gått in för att tjäna en hacka: fånga tiden-perspektivet. Det vill säga, fånga tiden innan det är för sent och hela din framgångsrika karriär, din vackra fru och ditt utstuderade utseende blir reducerat till de ensamma tankarna inuti ett dreglande vårdpaket. Givetvis läser vi romanen på samma sätt som vi vanligtvis vältrar i andras olycka, med den klassiska skräckblandade förtjusningen. Om man ändå ska tala om handlingen i boken är det givetvis gripande, men knappast något som skulle ha nått några högre höjder om det inte vore för författarens levnadsöde. Bauby dog förvisso en dryg vecka efter bokens publicering och bidrog på så sätt, enligt samma cyniska resonemang, ännu mer till dess tragediätande framgång.

Det är dock inte Baubys död jag syftar till när jag i rubriken skriver om författarens död, utan till Roland Barthes och hela den postmodernistiska rörelsen. Nu vill jag bara påpeka att jag inte på långa vägar är någon expert på postmodernismen men låt oss för enkelhetens skull säga att Barthes idéer om författarens död speglar den postmoderna rörelsens idéer om att förkasta sanningen och hylla kaoset. Att analysera Baubys roman på ett postmodernt sätt skulle innebära att vi i en sådan läsning måste förkasta författarens självbiografiska kontext och enbart koncentrera oss på texten, något som i detta fall självklart skulle spela stor roll i vår syn på verket. Varför jag tänker på Barthes ska jag förklara nu när jag dels behandlat den paralyserade och den sedermera döda författaren i glaskupan.
Något har hänt sedan postmodernismens storhetstid, för under den senaste 13-årsperioden (slänger jag ur mig för att vara säker på att innefatta Baubys framgånger på det litterära planet) är författaren mer levande än någonsin. Observera att jag inte syftar till att litteraturen är mer levande än någonsin, vilken den givetvis i en kvantitetssynpunkt måste sägas vara eftersom vi under det senaste årtiondet - eller låt oss säga under en 13-årsperiod för att vara konsekvent - spottat ur oss mer information än mänskligheten lyckats med under de inledande 10 000-åren. Nåväl, den levande författaren är inte alltid de facto levande, utan oftast just död. Stieg Larsson är ett utmärkt exempel, för samtidigt som den fysiska personen Stieg Larsson sedan länge är borta är författaren, den litterära myten Stieg Larsson, mer levande än någonsin. Den levande författaren bygger enligt min analys på den alltmer framväxande personkulten, för pöbelns ökande intresse för "personen", eller livsödet, har givetvis spridit sig till litteraturen. För samtidigt som personkulten kan vara en enkel väg in i ett författarskap för en läsare, lika enkelt kan det vara för en författare att använda personkulten för att skapa en hausse kring sitt författarskap. Och man behöver inte ens Lets dance:ifiera sitt författarskap som en viss Ranelid, man kan lika gärna lätta på locket till missbruk (tänk en krälande Enquist på Islands tundra), vifta med minnesförfalskning (Lindgren) eller helt enkelt göra karriär på "sexiga" vindmaskinsbilder och en Expidition Robinsonvinnande pojkvän (du vet vem du är). På så sätt kan vi följa författaren: från Barthes döda författare, till den paralyserade men också i hög grad levande Bauby. Vi kan givetvis välja att se författarrollen ur ett större samhälleligt perspektiv där författarna i allt större utsträckning anpassar jaget till marknaden i en sorts varumärkesbyggande i en värld där vi på Facebook och andra (av "marknaden") strukturerade sammanhang odlar vårt egna lilla varumärke där den jag är kan reduceras till det jag konsumerar. För lika mycket som jag bygger ett varumärke kring min person när väljer att lägga upp bilder på ett glöggdrickande (men icke desto mindre dekadent) Berlin bygger Enquist och Lindgren sina varumärken genom att vara alkohol- respektive minnesmissbrukare. Mer om detta förväntar jag mig för övrigt att läsa på den underbara bloggen K.D:s Lilla Svarta.

Ha nu en trevlig helg och glöm inte att källsortera.