Min kamp. Andre bok
Utkom 2009
I våras läste och fascinerades jag av den första delen av Knausgårds hexalogi (länk nedan) . I sommar var det dags för den andra delen (tack vare Sofie som direktimporterade del två och tre från en norsk bokaffär).
Om första delen skrev jag bland annat : "Och det är just i blicken, i den omtalade hyperrealismen, som präglar hela romanen, som dess stora förtjänster ligger /.../ berättandet, där Knausgårds observerande blick penetrerar såväl metafysik som minnen och skrivandet och gör romanen till något större än bara en uppväxtskildring, [är] något som gör den till också en skildring av författarskapet, minnet, kärleken, utanförskapet och framför allt döden."
Och denna något omständliga formulering stämmer i högsta grad även in på den andra delen, eventuellt döden undantagen. Döden som tema avhandlade Knausgård i första delen, del två handlar istället om livet. Eller det tänkta livet, det som aldrig levt. Det handlar om pliktlivet. För även om Knausgård rent fysiskt lever (han verkar dock röka så mycket att man undrar hur länge detta tillstånd kommer att vara) så är det inte det livet som han med sin obeslöjade realism skildrar han vill leva. Men denna livlöshet är ett tillstånd som växer fram ur nån sorts kaos: Knausgård flyr fru, familj och vänner i Norge för att på vinst och förlust börja om sitt liv i Stockholm. Snarare för att han måste än för att han vill. Dubbelmoralen och den politiska korrektheten i Stockholm och Sverige stör visserligen den lätt konservative norrmannen, men inte till den grad att han åker hem igen; han blir Sverige trogen, blir förälskad, skaffar ett barn, träffar svärföräldrar, skaffar ett barn till och så vidare. Trots att romanen fram hit bitvis är lysande, psykotiska kärleksberättelser och rena essädelar blandas med skildringar av dåliga fyllor och pinsamma sociala tillkortakommandet, är det någonstans här den verkliga historien börjar. För att vara lyckligt kär, med två välskapta barn, en stigande litterär stjärna och ett - åtminstone utifrån sett - idylliskt liv är inte något Knausgård kan hantera. Han vill skriva, han vill vara själv, han slåss upplevda tillkortakommanden, han spottar och frustar och skäms över den moderna, men påtvingade, mans- och papparoll han tvingas spela. Knausgård längtar hela tiden bort till något annat, ett okänt "vad" som gömmer sig bortom horisonten men som redan sprider sina ljusa strålar över nuet. Eller för att använda hans egna ord:
Dagliglivet, med sine plikter og rutiner, var noe jag utholdt, ingenting jag gledet meg over, ingenting som ga meg mening eller gjorde meg lykkelig. Dette handlet ikke om mangelen på lyst til å vaske gulv eller skifte bleier, men om noe mer grunnleggende, at jeg ikke opplevde verdien i det nære livet, men alltid lengtet bort derfra, og alltid hadde gjort det. Så livet jag levde, var ikke mitt eget. Jag førsøkte å gjøre det til mitt, det var den kampen jag førte, for jeg ville jo det, men jeg misslycktes, lengselen etter noe annat hulte fullstendig ut alt det jeg gjorde. Hva var problemet?
Det hela är otroligt klaustrofobiskt, som läsare uthärdar man den blottade skildringen av "livspusslet" på ren vilja, men det är som att se ett kadaver susa förbi utanför bilrutan: man kan inte sluta titta. Och det är otroligt välskrivet: vid ett tillfälle i romanen där Knausgård ältar överdriven självkritik mot det egna skrivandet utbrister vännen Geir att Knausgård kan gestalta ett toabesök på 20 sidor och ändå framkalla tårar hos läsaren. Inte helt långt bort från verkligheten.
Romanen har fått lysande recensioner i svensk press, men också viss negativ kritik, inte minst från kvinnohåll (om jag får uttrycka mig lite slarvigt). Det har hetat att Knausgårds kamp är en klassisk mannens historia. Bland annat av Ulrika Milles i DN 20 juni. Milles ifrågasätter i samma artikel ifrågasätter hans idéer om "betänkliga renhet, blod och nazism", tankar som jag också har hört från annat håll. Visst, jag kan köpa vissa av argumenten med ett par reservationer: Min kamp är en ROMAN, det är skönlitteratur, inte fakta, vilket innebär att man inte behöver anse att berättarjaget (som visserligen är startkt förknippad med författaren) är sympatisk för att uppfatta boken kvalitet. De tankar som artikeln refererar till är dessutom otroligt perifera, och snarare fångade i en sorts medvetandeström än i ideologiska tankegångar. När berättarjaget skäms och förnedras i sin mansroll i scener som där han är med sin dotter i en pappagrupp, eller där hans sambo låser in sig på toa och han måste be en gammal boxare slå in dörren, tolkar jag inte det som en rationell skam. Skammen är inbyggd i en mansroll som är lika konstruerad som kvinnorollen, men likväl finns nedärvd och påverkar alla som haft en någorlunda konventionell uppväxt i Sverige och norden i modern tid.
Trots allt, 700 sidor litterär njutning. Läs, begrunda, förundras, reagera.
(Länk till inlägget om del ett: http://bokroligt.blogspot.com/2011/03/knausigt-hur-litteratur-kan-overraska.html)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar