Man kan inte fatwa allt

Salman Rushdie
Satansverserna / The Satanic Verses
Översättning av Thomas Preis
Utgivningsår 1988

Puh! Efter ett par veckors läsnings av den skadalomsusande, omskrivna, förkastade, berömda men inte lika ofta lästa Satansverserna finner jag mig djupt otillräcklig i mina försök att försöka sammanfatta, bedömma eller på några sätt granska detta epos. Som om det inte vore nog med dess reception och det efterblivande spektakel som än idag präglar samtal och intervjuer med Rushdie, ja faktiskt en stor del av den litterära världen, är innehållet i Satansverserna knappast en återhållsam historia. Romanen, eller vad man åtminstone kan kalla dess ramberättelse, kretsar kring två indiska skådespelare, Saladin Chamcha och Gibril Farista, som på varsitt håll nått framgång inom yrket - den förstnämnda som imitatör och karikatör inom den brittiska underhållningsundustrin, den senare legendförklarad för sina skildringar av religiösa och mytiska gudar inom den indiska filmvärlden. Medan Saladin gör allt för att fly sitt indiska arv, han byter namn, dialekt och kläder, spelar Gibril på de indiskaste av strängar. Av en slump - eller är det en akt av gudomlighet, eller måhända ett verk av den mystiska jagberättaren? - blir de två herrarna offer för ett gäng kapare i luften någonstans mellan Indien och Storbritannien. En makaber scen där de efter planets haveri faller 10 000 meter genom luften men mirakulöst överlever bäddar för en metamorfos där Gibril utvecklar en gloria, medan den otursförföljda Saladin bli prydd med klövar och horn. Kafka? Jo, Saladin Chamchas förvandling till bock delar här blandningen av bisarr humor, alienation och klaustrofobi med sin tyska kollega - Rushdie är inte rädd för det postmoderna bombardemanget av referenser. Vad Gibrils och Saladins attribut symboliserar står det väl ingen tvekan om, men hur passar dessa ihop med deras ord och gärningar, deras identitet och deras förhållande till det gudomliga? Vad är gott och vad är ont i en värld där perspektivet ideligen kan ruska om grundvalarna på vilka en människa byggt sin värdegrund? Rushdie utforskar dessa teman i en svindlande tusen och en natt-roman som blandar dröm, myt, historia och religion och som inte sällan avviker från tid och rum eller från det den västerländska läsaren skulle uppfatta som verkligheten. Dessa avvikelser påminner om att det likt den Bookerprisvinnande Midnattsbarnen från 1981 finns grova drag av magisk realism i romanen. Även på det sätt som det magiska presenteras på, eller i förhållandet mellan de förtryckta (indierna) och deras imperalistiska övermän (britterna) som också är ett av bokens många teman, skvallrar om att Rushdie förhåller sig i en tradition inte allt för långt från den magiska realismen. Att kategorisera romanen som magisk realism är dock problematiskt, och en sådan faller kanske framför allt på de många starkt mytiska och rent drömliknande inslagen.

Det är givetvis omöjligt att skriva om denna bok utan att nämna fatwadebatten, som baseras på den händelse där Irans högsta religiösa ledare kastade en så kallad fatwa över Rushdie. Fatwan i sig uppmanar helt enkelt varje trogen muslim att döda den drabbade; i detta fall gällde det även de som publicerat eller på annat sätt varit ansvariga i utgivningen av boken. Utan att personligen ha varit delaktig i någon större grad i dessa turer - jag hade just lärt mig läsa när boken publiserades - så inser man snabbt och utan några större kunskaper om islam att stora delar av innehållet är besarat på profeten Mohammed och hans liv. Gibrils liv som ängel skildras till en stor del i de drömmar där han som ärkeängeln ger profetior till den religiöst sökande Mahund i en påhittad österländsk stad. Likheterna med Mohammed och ärkeängeln Gabriel är inte direkt subtila, framställningen av profeten är inte särskilt snäll, och Rushdies provokationer måste i rimlighetens namn varit, historiskt korrekta eller ej, väl medvetna. Med det inte heller sagt att dess otroliga följder kan ursäktas. Romanen innehåller flera satiriska religions- och världsåskådningspassager, men av dessa listar jag ut tonen gentemot dem snarare genom dess form än dess innehåll. Jag kan rekommendera sugna läsare på att skaffa en teologiexamen för att få mest möjliga ur dessa passager.

Satansverserna är dock mycket mer än en religionskritisk sensationsbok, Rushdie äger ett genuint intresse för den samtida människan och hennes bekymmer. I grunden finner vi en tragisk historia om människor som söker efter sin identitet, som känner sig misslyckade och trasiga och som söker lyckan genom att bli något annat. Denna längtan uttrycks inte inte minst genoms Saladins sökande efter identitet, han som flytt det indiska till förmån för det engelska, både både på ett geografiskt och ett personligt plan; att han till yrket är imitatör är inte heller något slump. Romen utforskar även stark kärlek, djupt hat och svartsjuka,. Att ge något kvalitativt utlåtande om romanen är vilket jag förkunnade i början en svårt uppdrag. Rushdie har en förmåga att vilja skildra allt på en gång, stark och svag, kärlek och hat, gott och ont, nu och då, som jag tror många med mig har en hatkärlek till - samdisigt som det ibland kan ge en förvirrad och mycket krävande läsning fyller det ens huvud med så mycket positiva impulser och inspiration att hjärnan känns som ett myrbo av idéer. Lägg då till Rushdies fantastiska känsla för berättelser, och jag kan inte undgå att misstänka att denna utgår från en berättartradition som härstammar långt borta i ett främmande öst där myt och verklighet flyter ihop, där då är nu och tankar och ord är ett. Stor berättarkonst är ett utlåtande värdigt detta epos, men jag nöjer mig trots det med ett sparsmakat "puh"; jag vill ju inte få ett fatwa över mig.