The Gum Theif
2007
Douglas Coupland är inte riktigt som oss andra. Till exempel tänker han väldigt mycket på bin. Couplands nya roman, uppföljaren till genombrottsromanen Generation X, med namnet Generation A, sägs berätta en historia där ett antal personer oberoende av varandra blir getingstuckna, trots att boken utspelar sig i en getingfri framtid. Coupland tänker så mycket på getingar att han en dag bestämde sig för att tugga två av sina verk, ovan nämnda Generation X samt Girlfriend in a Coma, för att bygga getingbon av dem. Efter det gick han över till dollarsedlar. Enligt DN ska författarens egna kommentar till händelsen varit följande:"Det första du behöver veta är att tuggandet verkligen frestar på dina salivkörtlar och att det tar en vecka att ta sig igenom en normalstor bok. Det andra är att komma ihåg att dricka mycket vatten och spotta regelbundet, annars blir tänderna grå."
Kuriosaartad information, kanske. Icke desto mindre älskar vi väl att ta del av konst från galna konstnärer; eller rättare sagt, är inte alla lyckade konstnärer mer eller mindre galna? Skulle man kunna rentav kunna konstruera en rak kurva där galenskapen växer med genialiteten? Vi misantroper har givetvis kontruerat en betydelse av ordet galen som skiljer sig lite från skrivbordsrealisternas nykra visioner - vi ser helt enkelt olika saker. Min poäng med denna måttligt relevanta utläggning är att Couplands ena styrka som författare enligt min mening är just hans sätt att leverera oväntade perspektiv på saker, att inte riktigt tänka i samma banor som oss andra. Den lever han inte riktigt upp till i The Gum Thief. Den andra av hans stora styrkor är att skildra ett utanförskap, och inte bara enkilda utan hela generationers utanförskap. Här lyckas han förträffligt.
The Gum Thief utspelar sig i kulisserna av ett stort kontorsvaruhus, ett sådant varuhus där långa rader är dedikerade enbart åt gem. Bland dessa rader rör sig Roger, en deprimerad, frånskild medelålders man med alkoholproblem, och Bethany, en ung gothare vars tillvaro inte heller är en dans på de klassiska rosorna. Det är upplagt för identiteskris, det är upplagt för två generationer att mötas och inse att de trots allt inte är så olika. Och det är väl i stort sett vad som händer. Som berättarröst tjänar Rogers anteckningsbok, ett medium som till en början fungerar som en plats för Rogers karikatyrer, men som efter hand utvecklas med fler och fler riktiga personer. Att berättelsen förs fram på det här sättet innebär för det första att bereättelsen kan föras fram på olika plan, vissa perspektiv utelämnar detaljer medan andra fyller i, ett mycket effektivt sätt att sätta fingret på det unika i varje enskild individ. Ofta bryts fiktionen av strukna rader, hänvisningar som mailadresser och andra kommentarer. Samtidigt skapar detta berättargrepp en misstro hos läsaren för vad vi kan tro på; det kan lätt bli snurrigt om man börjar tänka i termer av metaskikt. Men metaskikt är vad som bjuds - Rogers dröm om att skriva en roman med det horribla namnet Glove Pond blir äntligen verklighet tack vare den kreativa input som anteckningsbokens besökare ger honom. Denna roman är verkligen en historia i sig, och visar väl på hur en galnings genialtet från sin bästa sida. Såhär beskriver Roger själv denna roman:
"...I was going to write a novel. It was going to be called Glove Pond /.../ the words have always sounded to me like a titel of a novel or a movie from England. /.../ Glove Pond was to be populated with characters like Elizabeth Taylor and Richard Burton, moviestars from two generations ago, with killer drinking problems, teeter-tottering sexuality and soft, unsculpted bodies /.../ Glove Pond's main characters screamed and brawled and shrieked witty, catty, vicious, things at each other."
Trots sitt, en smula, löjliga anslag får denna metaroman också stå som en djupare analys av Rogers känsloliv. För The Gum Thief handlar mycket om känsloliv. Om att hitta sig själv, vare sig man är 22 eller 45, om frågor om döden och framför allt om livet verkligen är helt meningslöst. Sättet på vilket detta framförs är utan tvekan annorlunda. Men originellt? Nja, skildrandet av utanförskapet skildras på det sättet som vi som älskar amerikansk independentlitteratur och film vant oss vid, en sorts glorifierad nördifierande ackompanjerad av en drös populärkulturella referenser. Inte mig emot, men jag kan inte undgå att vänta mig mer från en snubbe som gör getingbon av sina egna romaner genom att tugga dem...
(Till informationsålders ära bjuds det idag på lite multimedia. Se det som en engångsföreteelse)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar