Nobel, no Böll och ball fransk framtid.

Eftersom det här verkar vara någon sorts bokblogg (själv föredrar jag ordet analyserande litteraturdagbok) vore det väl på sin plats att ägna ett par tankar åt årets Nobelpristagare i litteratur, Herta Müller. Tyvärr har jag som vanligt inte läst ett smack av årets pristagare och får således förlita mig till andrahandinformation vad gäller hennes författarskap. Från omdömen, inlägg och debatter har jag vaggats in av en förvånansvärt förväntansfull känsla över att en dag få sätta tänderna i rumäntyskans verk. Detta verkar bland annat bottna i följande tre mer eller mindre befogade anledningar:

- Exilförfattare står mig extra varmt om hjärtat.
- Även Kafkas tyska var präglad av utanförskap och rotlöshet.
- Cărtărescus skildringar av Rumänien under Ceauşescu är bland det vackraste jag läst.

Det återstår att se om någon av Müllers verk finner sin väg fram till denna litterära dagbok, en utmärkelse som ju nästan, men inte riktigt, vore i samma klass som att bli belönad Nobels berömda pris.
Från svamlet, till allvaret. Vi stannar dock i Tyskland och författare som fått skaka hand med den svenska kungen.

Heinrich Böll
Skyddande belägring / Fürsurgliche Belagerung
-1979

Heinrich Böll brukar omtalas som en av dem som skildrat tyskarnas skuldkänslor, schizofreni och allmänna rädsla i det som brukar omnämnas som efterkrigstiden bäst - för detta erhöll han Nobelpriset 1972, med följande motivering: for his writing which through its combination of a broad perspective on his time and a sensitive skill in characterization has contributed to a renewal of German literature. Lika lite som Nobelkommitténs beslut kan baseras på Skyddande belägring, då Böll skrev denna roman först 1979, kan mitt omdöme om Nobelkommitténs beslut - eller för den delen dennes författarskap i stort - att prisa honom baseras på denna roman. Skyddande belägring är således något som man kan kalla för en postnobel roman, ett verk i ett författarskap som redan fått sin kvalitet fastslagen, en trött upprepning, en gäspning, ett verk av en slocknande penna (vi glömmer, för min tes skull, att Böll skrev Katharina Blums förlorade heder efter -72). För skyddande belägring är knappast ett inspirerande verk. Dess handling kretsar kring en sfär människor som befinner sig på olika plan i en maktstruktur med kulisser av att grått framtida Tyskland. Eller ett potentiellt nutida Tyskland, berättelsen struntar i vilket. Dessa människor har en sak gemensamt, de står under ständig bevakning, de omringas av säkerhetsvakter, civilklädda spanare och sina medmänniskors potentiellt skvallande tungor. Men där romaner som Kallocain och Neighteen Eighty-four diagnostiserar övervakningen som ett symptom på en sjuk totalitär stat, där man upprättar en varningssignal, där man undersöker "makt", underkastelse och framför allt lögn, puttrar Böll i Skyddande belägring på utan de förstnämdas nyfikenhet. Ej heller språket inger någon fröjd; Bölls femsidors-meningar med interpunktion värd en katalogisatör klär historien mycket dåligt och omvandlar varje känsla av skitzofreni till en lång jakt på verbet. Böll har givetvis medvetet hållit sig borta från miljöbeskrivningar för att på så sätt hålla språket extra torrt och effektfullt. Tyvärr fungerar bokstäver likt Nobels krut - sprängkraft är ett komplicerat ting. Och då har jag ändå inte läst romanen på tyska, ett språk som inte direkt är känt för sina korta meningar, sin lättläshet eller för den delen sina pedagogiskt utplacerade verb.
Med motorsågen lämnad därhän en stund står det trots allt klart att Böll ej är någon dussinförfattare, hans persongalleri är av uppersta klass och bokens narrativa uppbyggnad är, med lite ansträngning å läsarens sida, en effekt som höjer romans klass flera snäpp. Kanske man man säga att Böll kompromissat både med form och innehåll, något som gör romanen, trots exploderande tårtor och tjusiga substantivstaplingar, till en lång dag på labbet i väntan på nästa explosion.


Jules Verne
Jorden runt på 80 dagar / Le Tour du monde en quatre-vingts jours
1872-73

Science fiction-romanens fader, författare till över 50 romaner, dessutom flera teaterpjäser och libretton, sägs dessutom vara världshistoriens näst mest översatta författare. Fransmannen Jules Verne är en dinosaurie i den västerländska litteraturhistorien. Jorden runt på 80 dagar handlar om Phileas Foggs vad om att hinna jorden runt på just 80 dagar. Ett vad som förbryllar, Fogg som ju knappast tagit ett steg i onödan i hela sitt liv. Vernes berättelser är för en nutida läsare inte särskilt komplicerat uppbyggda, kan snarast liknas vid dagens kapitelböcker för barn och ungdomar, men äger ändå både en inblick i dåtidens mentalitet samt en unik förmåga att blanda övertyrshistorier med teknik och naturvetenskap. Jorden runt på 80 dagar blir på samma sätt en reseskildring, en inblick i en begynnande globalisering och kolonialisering, en kommentar till den moderna civilisationen lika mycket som en hyllning till tekniken. Vernes världar fascinerar mig, och ger med halvtorr humor lättlästa övertyrstexter som andas lika av illustrerad vetenskap som av Enid Blytons femgäng. Det kan väl inte bli mycket bättre?