Varför 42?/Maraton del 1

Paul Auster
Man in the dark

Miranda July
Ingen hör hemma här mer än du

Jon Jefferson Klingberg
Jag tror vi måste prata faktiskt

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Det är en sak vad gäller mina medmänniskors läsande som stör mig lite extra mycket; men det är inte valet av litteratur - min avhandling vad gäller svenskens outtömliga behov av deckare dyker upp i senare inlägg - som stör mig denna gång. Inte heller känner jag någon nämnvärd ilska över hur folk väljer att lägga upp sitt läsande - tio minuter innan sängdags, två sträcktimmar i veckan. Nej. jag har växt upp med devisen att allt läsande är bra läsande, och så låter jag det vara. Min irritation uppkommer istället ur ett helt annat fenomen, ett fenomen jag här väljer att benämnda som "trädet i skogen-fenomenet". Om du läser en bok, men inte berättar om det för någon, har du då läst den? Själva läsningen verkar inte längre vara ett självändamål; snarare har den färdiglästa boken fått ett slags värde som en sorts produkt vilken man kan använda för att på så sätt rättfärdiga alla de svåra ord man tagit sig igenom. Tydligast uttrycks detta självklart på Facebook, där en populär applikation tillåter dig att visa för världen att de ensamma timmar du spenderat med orden inte har varit meningslösa. Och visst, hade dessa listor över utläst prosa (uteslutande prosa såklart) utmynnat i diskussioner, analyser och skarp kritik hade jag kanske sluppit sitta här med bajs i hjärnan. Och så alla dessa betyg, timmar av läsande resulterar i en liten siffra på skärmen: "2". Det känns ungeför lika innehållsfullt som siffran 42, vilken sägs meningen med livet. Precis som superdatorn i Liftarens guide... anser jag frågan som det viktiga. Men hos facebookgenerationen finns inga frågor, där är läsning är inget självändamål. Det är en tävling. Här är mitt bidrag:

Paul Auster - Man in the dark (2008)

Auster kör sällan fast i enformighetens dy. Här möter vi en ensam och sjuk ålderman som tillsammans med sin dotter och dotterdotter kämpar mot ensamhet och brustet hjärta. För att utstå sina sömnlösa nätter hittar mannen på historier för att på ett eller annat sätt slippa äntra de destruktiva och smärtsamma tankar har erfar i mörkret. I tomrummen mellan dessa båda narrativa lager bakar Auster upp en skrämmande känsla av ensamhet och ödesmättnad, utan att för den delen vara på närheten till det sentimentala. Man kan bara konstatera det man redan vet, att Auster är i lysande i sina bästa stunder.

Miranda july - Ingen hör hemma här mer än du (2008)

July debuterade 2005 med den nu hyllane indiependentfilmen You and me and everyone we know som stillsamt och med charm var en skruvad berättelse om kärlek och ensamhet. Detsamma kan sägas om ovan nämnda novellsamling - med tillägget att July öppnat galenspjälen ytterligare på glänt. Novellerna är till en början precis så charmigt erotiska och karaktärerna är precis lika socialt både extro- och introverta, frigjorda och blyga, som man klarar av. Men, framåt slutet av novellerna står det klart att Julys mångfald vad gäller karaktärer och miljöer är begränsad, och det som i de tidigare novellerna framstår som charmigt blir i längden tröttsamt; den erotiska tonen känns näst intill plump. Trots detta är novellsamlingen ett tydligt bevis på att Julys speciella sätt att bygga en berättelse delvis även funkar i prosaform.

Jon Jefferson Klingberg - Jag tror vi måste prata faktiskt (2008)

Ännu en journalist som med populärkulturella referenser skriver en självömkande roman om brustna drömmar och hjärtan. Upplagt för stora sågen? Nja, Klingberg målar faktiskt upp en humoristisk och träffande bild över manlig stolthet, och med dagboksromanen som form - språket är, tack gode gud, effektivt istället för högtravande - och Stockholm som kuliss guidas läsaren runt i sprillrorna av ett liv som kantas av ensamhet och en gnagande känsla av tomhet. Trots att romanen har en självterapeutisk känsla över sig är ljuset i tunneln hela tiden närvarande - åtminstone för läsaren.