Narren Hjalmar Bergman

Hjalmar Bergman
Farmor och vår Herre
- 1921

Clownen Jac
- 1930

Hjalmar Bergman var utan tvekan en högst intressant karaktär. Under barndomen plågad av fetma och kamraternas häcklande, som vuxen en fördrucken och nedknarkad hypokondriker, men också hyllad romanförfattare, upphovsman till Hollywoodmanus och homosexuell. 1931 dog han av till följd av en stor mängd droger och alkohol i kroppen. Utan tvekan är det väl också så att det som fascinerar mest hos Bergman är de tragikomiska karaktärerna som löper amok längs med sidorna. I den förstnämnda romanen får vi följa Agnes Borck, en
vanlig bondpiga som på ett för läsaren inte alltför självklart manér gifter sig med den rika och sympatiska, men till psyket klena, Jonathan Borck. Genom sina samtal med Vår Herre,
en sorts överjag snarare än en kristen gudsgestalt, finner hon fog för sina handlingar. Agnes ger släkten Borck en sträv och rättvis kärlek - just den som hon anser vara nödvändig.
När läsaren får följa Agnes tankegångar, från ungdomen till berättarjagets nutid vid ålderdomens lugn, ter sig dessa relativt riktiga. När hon så blir konfronterad av barn och barnbarn
vid en familjemiddag i hemmet ställs hennes begrepp om kärlek och omtanke på ända. Från släktens perspektiv målas Agnes upp som en tyrann, och deras omtanke verkar snarare
springa från någon sorts samvete än hjärtat. Först här blir Bergmans idé tydlig, ett slags psykologiskt dilemma, och ett grepp som plötsligt förser läsaren med dubbla perspektiv. Detta är
i viss mån också en svaghet - denna vändning dröjer till bokens slutskede och det psykologiska nagelgnisslandet ges inte särskilt stor plats. Å andra sidan klarar Bergmans fiktiva Wadköping, medryckande karaktärer och genomgående ironiska, nästan burleska, ton att bära upp romanen. Ensamheten och rädslan är aldrig långt borta.

Clownen Jac kom att bli Bergmans avskedsroman och delar både Wadköping och släkten Borck med Farmor och vår Herre. Vi finner också en huvudperson i Clownen Jac, alias
Benjamin Borck, som i viss mån kan ses som en utveckling av pojken Nathan som återfinns i Farmor och vår Herre - en missanpassad lögnare, en "skojare" som lämnar tryggheten i bergslagen för att bli välbetald narr i USA. I viss mån kan denna karaktär väl spegla hur Bergman kände inför sig själv. Och mänskligheten. Romanen målar med hjälp av svart humor upp en satir över dåtidens nöjesvärld, och resonerar med grund i Clownen Jac över konsten i stort. Bergmans skildring av den dekadente, paranoida och excentriska clownen ter sig dock nästan läskigt realistisk i skenet av den nyligen bortgångne popstjärnans Michael Jackson liv - både delar de en tudelad faschination för sin konst och ett boende mer likt en nöjespark. Ja de har till och med båda apor som husdjur. Nu handlar Clownen Jac inte bara om amerikas nöjesliv - skildras gör även den landsbygsmentalitet som Bergman så träffsäkert gjort sig känd för. Kontrasten är skarp, smart och berikande. Ensamheten och rädslan är aldrig långt borta.

Mitt Bergmanska läsande är fortfarande i sin vagga, det ska medges, men jag vill ändå påstå att jag har genomskådat det förträffliga med hans författarskap; å ena sidan dessa karaktärer som varken är goda men ej heller onda, ena gången styrda av förnuft, den andra gången av känslor. Å andra sidan Bergmans ton, ena gången gravallvarlig och redogörande, andra gången humoristisk och burleskt.
Bergman klättrar ännu inte upp bland mina favoritförfattare, men en högst intressant författare och karaktär, det var han sannerligen.

Jag föddes människa - jag levde clown - jag sålde mitt hjärta - jag dog fattig.