Furstens enmansuppvisning

Fjodor Dostojevskij
Idioten / Идиот
- 1869

Idioten är berättelsen om den för läsaren så fascinerande Furst Mysjkin, om dennes uppgång och fall (mest fall). Idioten innehåller dessutom uppskattningsvis 10 000 andra karaktärer, ett faktum som gör att vi som saknar ambitionen att medan vi läser rita släktträd och skriva biografier går miste av en av romanens främsta styrkor: de mångfasetterade karaktärerna. Idioten är uppföljaren till Brott och straff och kan likt denna ses som en uppgörelse med det mänskliga psykets mekanismer - i den tidigare skuld och ångest, i den senare ett möte med den manipulativa, onskefulla och cyniska natur det mänskliga psyket verkar besitta. Furst Mysjkin lider, förutom sin epilepsi, av en sjukdom som kan kallas "godhet". Genom sin ödmjukhet, genom att lyssna på människor, genom generositet, vänskap och tolerans; genom att vara fördomsfri, naiv, rättvis och ärlig blir han offer för Petersburgsocietetens hån, cynism och förakt. Genom romanens relativt utbredda skildring av societeten känns Idioten ibland dock en enda lång skvallerrapport, furstens närvaro känns ibland allt för långt borta och bokens karaktärer känns ibland alldeles för många och tycks besitta på tok för komplicerade tankar om det samtida ryssland för att behålla mitt tålamod. Furst Mysjkin sägs på flera plan dela karaktärsdrag med sin upphovsman Dostojevskij som även han sägs bland annat ha varit på kurort, förgåtts i kärleken mellan två kvinnor samt haft en mycket speciellt relation till barn. Det sägs att Natasja Fillipvna och Aglaja är två av världslitteraturens mest fängslande kvinnogestaler - må så vara, men för en modern (och någorlunda vettig) läsare ter sig skildringen av "kvinnor" som tvetydliga enigmor lika förlegade som Peterburgsocietetens sociala regler. Trots dessa invändningar är det svårt att inte förstå varför romanen fortfarande idag ingår i ett den klassiska litteraturens kanon: Fyrst Mysjkin är utan tvekan en av de mest fascinerande och engagerande karaktärer som jag någonsin haft den äran att få känna; må Dostojevskis idealmänniska överleva dettta minst lika cyniska tjugoförsta århundrade.