Anna Gavalda
Tillsammans är man mindre ensam / Ensemble, c´est tout
Översättning av Maria Björkman
- 2005
Jag börjar urskilja ett tydligt trendbrott i mitt läsande, "gamla" klassiker får ge företräde åt "nya" klassiker som, likt denna, omedelbart nått miljoner läsare världen över - Tillsammans är man mindre ensam måste vara en av de mest säljande franska romanerna någonsin. Utifrån vilken kontext ser man en samtida roman, och var ligger det meningsfulla i att skriva om något som redan sagts? Med dessa brasklappar i åtanke försöker man ge sig på en sammanfattning och någon sorts teoretisering av denna massornas kärleksgåva. Det som överaskar är formen, hur bokens byggstenar försöker övertyga mig om att romanen innehåller ambitioner om att befria texten från det slaveri, som den till förmån för det som berättas, inom populärlitteraturen försatts i. Trots att romanen kvalar in som en "sträckläsare" har Gavalda funnit ett effektivt och spännande sätt att väva in fragmentariska röster och multipla perspektiv. Bokens övergripande estetik, som jag i brist på kunskap om samtida fransk litteratur istället får hänvisa till filmkonsten, liknar med sina charmigt neurotiska karaktärer och sin värme något av Jean-Pierre Jeunet; igenkänningsfaktorn av att vi inte känner igen oss. Eller något liknande. Romanens handling kretsar kring fyra figurer, Camille, Franck, Philiberg och Paulette, om hur deras spruckna drömmar och självdestruktiva världar förenar dem - de skapar ett förhållande sinsemellan som direkt anspelar på bokens titel. För en blödig jävel som undertecknad är detta som en påse lösgodis med lagom mycket lakrits: aldrig farligt men jävligt trevligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar