Lysande postmodernt romantisk berättarkonst.

Mircea Cartarescu
Nostalgia
-1989

Cartarescus stavar egentligen sitt rumänska efternamn med vågliknande krumelurer ovanför de båda a:na - mitt tangentbort lider en obotlig avsaknad av dessa tecken. Lika hänförd och påtaglig i brist på lämpligt yttrycksmedel står jag själv inför Cartarescus roman Nostalgia. Nostalgia ställer mitt vardagsläsande under svåra prov, jag kastas från berättelse till berättelse, oväntat från betraktare till aktör allt medan texten i sig varvar lättlästa med extremt krävande partier. Jag misstänker att nostalgia är ett verk som blir bättre ju längre det ligger i minnet, för de lite omständliga partierna där jag ibland tappar njutningen i vilka Cartarescu utövar sin hobby att stapla substantiv (ibland över hela sidor), droppa referenser och i knepiga passager utforska inte helt läsarvänliga grepp blir vagare medan hans fantastiska berättarkonst redan letat sig in till en mycket varm vrå i mitt hjärta. Cartarescu är en fantastisk berättare, stilist och han är dessutom till synes nästan ofattbart litterär; "kanske lite för litterär" hinner jag sånär höra mig tänka innan jag återigen kastas in i ett litterärt grepp eller fastnar i en av Cartarescus ofattbara, vackra och storslagna historier.

Den lågmälde rumänen, som i många litterära kretsar dyrkas och som äger ett namn vilket ofta uttalas i nobelprissammanhang, har ett antal verk inom prosa och poesi - med en debut 1980 - bakom sig men hade oturen (eller turen?) att i början av sin karriär vara verksam i en kommunistisk diktatur. Detta innebar att nostalgia från början utkom kraftigt censurerad och under annan titel. Och apropå titlar: Nostalgia är precis en sån titel som får mig på fall - jag har ofta sett mig som en fånge under nostalgin, sett ljus som vägrat brinna ut och betraktat violetta färger leta sig kvar i blinda sinnen. Nostalgia är utan tvekan en av de mest postmoderna nutida (hur långt bak begreppet nutida innebär kan givetvis diskuteras) romaner jag läst. På ett bra sätt. Men postmodernismen hinner även innehålla element som är romantiska, subtilt samhällskritiska och som alla skildraspå ett stillsamt sätt
Det finns mycket att skriva om nostalgia, en samling berättelser med den minsta gemensamma nämnaren att de alla utspelas i Istanbul, men det jag vet att jag vet om detta verk är att det med all säkerhet är Cartarescu som skrivit det. Tack.