Skräckblandad förtjusning

Harry Martinson
Nässlorna blomma
- 1935

"Far är död och mor är i Kalifornien"

Harry Martinson är, som de flesta litteraturintresserade vetat sedan mellanstadiet, en av en sju svenska nobelpristagare i litteratur, och var tillika en medlem av svenska akademien fram till sin död 1978. Det är inte lätt att läsa Martinson utan förutfattningar; känslan av att när som helst få läsa något storslaget, av att innerligt hoppas "förstå" denna storhet och att liksom försöka känna orden strömmande mot sig som ren kunskap. För och främst är Martinson inte mest känd för sin romankonst, utan snarare för sina diktsamlingar, essäer och kanske i synnerhet rymdeposet Aniara. Den som inte har full koll på sin Martinsonska biografi - vilket jag, litteraturvetare som jag är, självklart inte hade - innan förtärandet av denna obehagliga roman kan senare få sig en smärre chock: ja, romanen är självbiografisk och även människor i den riktiga, utomlitterära världen är tomma, eländiga, envisa, själviska och elaka. Man märker boken igenom att Martinsom hyset ett stort intresse och respekt för naturen, och de avsnitt där naturskildringar med skog och växter ett slag får stjäla uppmärksamheten från det mörka bilder andningshål, och skapar kontraster med de tunga moraliska och filosofiska frågor stor del av berättelsen skildrar genom Martin - barnets - medvetande. Martinson är en av de svenska arbetarförfattarna som blommade upp runt 20- och 30-talet, uppväxt under knappa förhållanden, med fysiskt arbete och med en förvärvad livsåskådning därefter. Nässlorna blomma är vacker i sin råhet, vissa gånger långsamt funderande. Ibland bryter Martinson av takten med en dikt eller en sång och vissa gånger skildras Martins tankar genom en medvetandeström som trotsar bokens allvetande författare - det är i dessa partier mina känslor lugnar ner sig, jag tappar fokus och blir för ett ögonblick ointresserad. Helheten är ändå mycket stark, boken etsar sig fast. Detta är blott första boken i den självbiografiska serien, del två heter vägen ut och fortsätter berätta om Martins uppväxt. Man kan med facit i hand misstänka att Martinsons liv efter tolv års ålder aldrig blev någon riktig uppryckning; hans liv slutade med självmord. Mycket tyder på att Martinson begick ett rituellt självmord, harakiri, och att "verktyget" var en sax. Välkommen till verkligheten.