Självmord, hushållsfeminism och en stor portion myt.

Sylvia Plath
The Bell Jar
-1963

Sylvia Plath är i mitt tycke en nästan löjligt mytomspunnen figur inom 1900-talets författargalleri, och kanske var det därför det dröjde onödigt innan jag trevande slog upp den första sidan i hennes debut- och till slut enda - roman? Att bygga upp en stark myt inom populärkulturens sfär ter sig tämligen enkelt, och när Plath 30 år gammal - och dessutom i egenskap av kvinna, hemmafru och mor- stoppar huvudet i ugnen lämnas detta tragiska människoöde åt en tolkningslysten skara kritiker, fans och förståsigpåare. Det är givetvis omöjligt att sia om vad som är den utlösande faktorn för ett självmord, och eftersom mina psykologiska kunskaper inte sträcker sig längre än några texter av Freud ser jag det fruktlöst att diagnostisera författaren ur detta till stor del självbiografiska verk. The Bell Jar blev Plaths är som sagt Plaths enda roman, och kanske är hon egentligen mer hyllad och erkänd för sina suggestiva dikter, men inte desto mindre en väldigt uppskriven sådan. Att romanen, som utgavs samma år (1963) som Plath tog sitt liv, till en början utkom under pseudunym skvallrar om en omskakande läsning och är samtidigt en obekväm nagel i ögat för samtidens mentalvård. Romanen låter läsaren ur en subjektiv infallsvinkel ta del av en ung människas, Esther, psykiska förfall och inbjuder på så sätt till obehagligt nära bekantskaper med psyket hos en människa som mår dåligt. Ångesten, likgiltigheten och envisheten hos en sjukdom som inte kan mätas skildras här inte i stora penseldrag utan snarare i realismens ödliga korridorer. Det är i dessa delar romanen har sin storhet. Att jag sedan har vissa problem med den i mitt tycke allför långa uppbyggnaden som leder mot sjukdomen - Esthers tid på en tidsskrift i New York - kan bero på den hos mig totala avsaknaden av identifierande, och i vissa lösryckta partier misstänker jag att Plaths roman skulle gjort sig utmärkt i en av dessa tidsskrifter. En känsloladdad roman, där jag i delar verkligen vill upphöja Plaths geni, som ändå inte fullt, utan bara nästan, lever upp till sitt rykte. Denna gång är jag dock nöjd med ett nästan.