Nobel-Paris

Patrick Modiano
Nätternas gräs / L'herbe des nuits
Utkom 2012

Via en dagbok nystar en man upp sitt förflutna: sina promenader på Paris gator och umgänget med ett gäng skumma figurer och en enigmatisk kvinna. Låter det bekant? Ja, det är väl ingen nyskapande historia nobelpristagaren Patrick Modiano använder för få göra det han egentligen vill, att via en tät och drömsk språkdräkt måla upp en nostalgisk bild av svunna parisiska gator och hotell.

Bakgrundshistorien, en kärlekshistoria och en anknytande berättelse om kriminalitet och bedrägeri, är väl i ärlighetens namn något luddigm men väl maskerad som bokens berättares hopplösa kamp för att återskapa en dagboks redan nedslipade minnen. Ett berättargrepp som jag för övrigt inte köper rakt av; långa och invecklade dialoger verkar berättaren till exempel minnas med särskilt skärpa, medan basala händelser som tid och plats – vilka man hade kunnat tänka sig ryms i en dagbok – har gått honom förbi.

Nätternas gräs är givetvis en äldre mans perversioner över den flydda ungdomens sexeskapader och ett kringflackande flanörliv i Paris. Men inte bara, utan också en melankolisk, vacker och välskriven drömepisod. Mardrömslik, däremot, är antalet referenser till gator och platser i Paris. Modiano verkar ha en nästan manisk tilltro till lokalsinnets konst. Den delar vi inte.

Lol

Marguerite Duras
Lol V. Steins hänförelse/La ravissement de Lol V. Stein.
Utkom 1964

Efter att ha läst Lols V Steins hänförelse slår jag ihop boken, lägger mig till med min bredaste Eskilstunadialekt, öppnar fönstret och vrålar "VA'ÄLE MÄE'NA!?"

Och det är väl en rimlig reaktion, för vad är det med henne egentligen? Det är i själva verket en fullkomligt sansad reaktion. Man skulle kunna kalla Lol V. Stein "lite knepig". Lite svår att komma in på livet. Lite kokett. Det är mycket möjligt att man skulle kunna klassa henne som psykopat. Finns hon egentligen?

Lol V. Steins hänförelse utspelar sig i de långdragna efterdyningarna av en skolbal, där Lol, en ung tjej, ser sin fästman svepas bort av en främmande kvinna. Lol blir psykiskt knäckt; hon sörjer, låser in sig, blir kraftlös och förtränger. Hon blir långsamt bättre, och snart har hon träffat en man som hon likgiltigt gifter sig med. Det hela är fram till dess en ganska banal kärlekshistoria, där Lol fungerar lite som om hon var med i en 1800-talsroman.

Efter tio år flyttar hon och familjen tillbaka till sin barndomsstad där romanen till största delen utspelar sig. Lol är fortfarande likgiltig inför sig själv och sina medmänniskor, och det verkar bero på att hon fastnat i en skärva i historien. Både vaken och i sina drömmer rekonstruerar hon händelserna vid balen för sitt inre. Bokens jagberättare, som fram till knappt halva boken bara berättat historien om Lol genom att referera till andra- och tredjehandsuppgifter (tämligen fyrkantigt), träder nu fram. Lol verkar intresserad av honom, varför vet vi inte säkert. Eftersom vi får veta väldigt lite om Lol, och därtill misstänker att hon är psykopat, blir kärleksberättelsen således inte särskilt engagerande. Jagberättaren, Jaques Hold, är dessutom involverad med två andra kvinnor: sin fru och sin älskarinna Tatiana Karl. Tiatiana som är Lols barndomsvän har en mycket speciell funktion i romanen. Tatiana Karl symboliserar friheten för Lol, som själv är fångad i ett känslolöst borgerligt kärnfamiljsfängelse. Tatiana Karl är barnlös, lössläppt och har vackert långt hår.

Allt är upplagt för ett, för att travestera poporkestern New Order, bisarrt triangeldrama, och det är väl precis vad som händer. För efter att romanen i inledningen hållit sig fast vid en någorlunda konventionell berättarlinje med ett nära poetisk språk (översatt av Katarina Frostenson) tvärdör berättelsens framåtrörelse lagom till triangeldramat (som till och med skulle kunna sägas vara ett kvadrupeldrama). Romanen går över och blir en sorts kammarspel, där den klumpiga berättarkontruktionen ger friktion till berättelsen.  Vi får följa diverse tillställningar i borgerliga hem, hemliga möten på hotell, trånande blickar bakom fladdrande gardiner, överklassmiddagar och tebjudningar; det är om möjligt ännu mer konstruerat banalt än den inledande "kärlekssagan". Problemet med att engagera sig i berättelsen beror inte bara på berättarkonstruktionen och den tillgjorda banaliteten, utan också på att romanens huvudfigur Lol är så tom. Visst kan man köpa att en romanfigur är omoralisk och ibland också osympatisk. Men Lol V. Stein är en romanfigur man får fylla i själv. Lol är kanske inte ens en person, utan att realisering av något. Och vad den realiseringen är kanske är vad varje läsare bär med sig, vilket gör romanan spännande i det avseendet. Lol är gjord till en icke-person, och till och med de andra romanfigurerna menar att ju mindre man vet om Lol, desto mer känner man henne. Lol är vad du bär med dig.

Duras sätt att berätta historien har sina förtjänster. En sak jag gillar är att romanen långsamt och nästan omärkbart glider över från att handla om Lol V. Stein till att handla om berättaren själv, Jaques Hold. En annan sak jag tycker om är hur lite vi vet om de andra figurerna i romanen (Lol undantagen). De säger en sak, gör en annan, och allt vi får reda på är tolkat av Jaques som inte på något sätt är allvetande, och som dessutom uttryckligen fyller i vissa luckor efter egen fantasi. Hela romanens trovärdighet gungar, och det är väldigt tillfredsställande att läsa något där hela fiktionens fundament står på väldigt tunn is.

Själv står jag och halkar runt på isen efter att jag har läst romanen. Har jag läst en intressant konstruerad kärlekshistoria om passion och en kamp mot inre demoner, eller har jag läst en pladdrig och banal 1800-talsroman, förklädd till modernistisk litteratur? Vad är det med mig?

Det är magiskt att få perspektiv på tillvaron

Julio Cortázar
Samlade noveller volym 1

Vad är det han gör, Cortázar, för att skriva så bra noveller? Hur lyckas han gång på gång lura in mig i ett nytt perspektiv i sin bisarra värld? Vad kan vi ställa för krav på sanningen? Det är frågor jag lämnas med efter att ha läst Modernistas utgivning av Cortazárs samlade noveller.

En man är med om ett slagsmål och får plötsligt monstruöst långa armar. Mödofullt ger han sig iväg och tar sig in i en taxi och känner skammen bränna i hela kroppen. Det slutar med ett besök hos en doktor som amputerar båda armarna; problemet löst. Mannen vaknar då upp och har drömt alltihop. Eller?

Vad är dröm och vad är verklighet, och vad händer om man blandar ihop de två inom samma narrativa ramar? Ungefär så ser grundregeln ut för den magiska realismen, och ungefär så fungerar Julio Cortázars värld. Argentinaren Cortázar (född i Belgien och under en lång period bosatt i Paris) var också en del av den sydamerikanska El Boom-rörelsen tillsammans med författare som Vargas Llosa, Marques och Fuentes. Rörelsen hämtade intryck från både västerländsk modernism och en mer traditionell sydamerikansk berättartradition, och detta syns tydligt hos Cortázar. Till synes vardagliga händelser varvas med övernaturliga inslag, och novellernas perspektivskiftningar gör så att jag som läsare inte vet vem jag ska tro på. Som i novellen där en man via brev (novellerna innehåller många brev) bjuder in en gammal vän till middag, men där brevet i vilket vännen tackar för middagen och berättar om två andra vänners schism är daterat till dagen innan. Cortázars sätt att skriva tvingar läsaren att ifrågasätta sina perspektiv och godta lagar för sakers skeenden som man annars skulle ha förkastat.

Trots att denna samling sträcker sig över tiotals år, och flera av novellerna är av helt olika karaktär, finns det många saker som förenar dem. För mig är det, förutom de magiska och absurda inslagen, berättarperspektivet. Dessa två går givetvis hand i hand. Berättaren i novellerna är ofta en personlig och självreflekterade jagberättare som är en resonerande och passiv iakttagare. Dessa egenskaper hos novellernas berättare gör att vi oftast tror på och känner sympati för dem. Vi litar på dem, och kanske är det därför vi som läsare tar emot de magiska och bisarra inslagen så bra?

Å andra sidan finns det saker som gör att vi kanske inte alls har fog att lita på berättarna. Många händelser i novellerna blir outtalade, och en del viktiga saker blir nämnt i förbifarten, i en bisats. Vissa av novellerna är näst intill svulstiga och fulla av liknelser. Men Cortázar skriver oss knappast på näsan.

Det som gör att vi ändå tror på de övernaturliga inslagen (inom ramen för fiktionen givetvis) är att Cortázars berättare har humor; de realistiska och vardagliga inslagen i noveller görs många gånger nästan lika bisarra som de magiska. Och det händer minst lika ofta att det är verkligheten som förbluffar oss, för långt ifrån alla noveller innehåller rent magiska inslag. Istället skapas magi på helt andra sätt: en uppenbarelse skapas av en orkester på en tangoklubb, en jazzmusiker förändrar jazzen men kan inte fullt ut skildra sina inre demoner. Novellerna har taktkänsla. Många av figurerna är inte ens rotade i den fasta verkligheten. De är outsiders, vilket ger dem en perspektivförskjutning i förhållande till den "riktiga" världen. En "riktig" värld, full av modernismens bussar, spårvagnar, tåg, båtar, som Cortázar, i mitt tycke, skildrar väl utan klichéer.

Med några få undantag imponerar Cortázar över hela linjen. Det är framför allt novellerna ut samlingen Inledning till astronomin som jag har svårt för. Dessa tangerar gränsen till ren science fiction, men är exempel på hur högtravande som är för högtravande, och där besjälade stjärnor verkligen är dötrista.

Har vi då drömt alltihop? Just det här "eller?", som avlutar de flesta av novellerna och ger dem en hemlighetsfull twist är nödvändigt för hela Cortázars novellskapelse. För hur ser världen egentlige ut, vad försiggår i våra egna huvuden? Och i andras? Ingen vet, och ibland är det skönt att slippa få svaren och bara helt opretentiöst lämna en föreställningsvärld med ett stort "eller?", och bara nöja sig med att det finns en man som kräks kaniner.

En matnyttig text om Svält - smal litteratur

Knut Hamsun
Svält / Sult
Utkom 1890

Jag måste ärligen erkänna att Knut Hamsuns Markens gröda är en av de få böcker jag inte har klarat av att läsa ut; den kastades på de ofullbordade läsningarnas skrothög för en handfull år sedan. Jag måste också ärligen erkänna att jag, varje gång jag i olika sammanhang stött på Svält, fått för mig att det var den jag läste och inte Markens gröda. Nåväl, det är ett problem jag har åtgärdat nu. Problemet med Markens gröda var att den var så förbaskat tråkig: en man flyttar ut i skogen, bygger en koja, skaffar en get, en fru, ett barn, odlar lite rovor. Jaha? Min reaktion är delvis sprungen ur ren ignorans, ur bristen på kunskap om författaren och hans djupa aversion mot civilisationen, ur bristen på kunskap om det samhälle och den litteratur som var i slutet av första världskriget.

Men låt oss lämna Markens gröda och prata om Svält, som delvis skulle kunna avfärdas på samma premisser. En ung medelklassförfattare raglar runt på Kristianias (Oslos) gator i sin jakt på några kronor, på ett bröd, på någon som vill köpa hans senaste författaralster. Och det är väl ungefär det som är handlingen. Åtminstone den yttre handlingen. Svält har kallats en av de stora moderna genombrotten i den nordiska litteraturen, och det baseras snarare på vad som händer innanför den yttre handlingen. Den stora antagonisten i romanen är hungern, svälten är det som ger bränsle åt handlingen. Men Svält handlar inte bara om jakten på mat. Den namnlösa berättaren i första person, vars jag upplöses framför läsarens ögon, är också på jakt efter något annat: mening i tillvaron, en högre makt, en gud, en rättvisa. Men den moderna civilisationen förvägrar honom det, och han får nöja sig med att tugga på spånbitar han hittar på gatan.

Ju mindre mat som fyller honom, desto mer vansinnig blir han. Och ju mer han snubblar runt på det moderna samhällets välståndsupplysta gator, desto mer gnager hungern och förnedringen i honom. Kan han sälja en rockknapp? En gammalt täcke?
En utväg ur, eller kanske snarare en konsekvens av, svälten blir fantasier och hallucinationer. Huvudpersonen tar sin tillflykt inåt: i långa partier går han runt och pratar med sig själv, fabulerar (?) upp en kärlekshistoria med en ung kvinna - Aglaja - och spelar diverse sinnessjuka (och hysteriskt roliga om man har den humorn) spratt med bland annat poliser och droskförare.
Svält är givetvis också en moralisk roman. Inte så att den delar ut några pekpinnar, utan snarare tvingar oss till att förhålla oss till huvudpersonens handlingar. Vad är moraliskt försvarsbart när man svälter? Ska man hålla fast vid samhällets moraliska normer trots att det innebär fara för det egna livet? Är det när man väl släpper den moralen man förlorar sig själv som människa? Eller är man kanske äntligen fri från konventionernas bojor (jag:et är en borgarklassens svältare, mån om sitt rykte och anseende) i det ögonblicket man slutar se sig själv med andras ögon?
I många avseenden är Svält en 1900-talsroman, en psykologisk skildring av en person vars tillvaro läsaren får följa genom en medvetandeström, en roman där fantasi blandas med verklighet, där realism blandas med absurdism.

Det sägs att till och med den store danske litteraturkritikern Georg Brandes kallade romanen enformig. Och det kan man ju skriva under på, men för det krävs alltså en stor portion ignorans. Svält är en roman som har mycket, som på många punkter förekom den moderna romanen, och säkerligen inspirerade författare som Kafka och Proust. Gott så.